tiden läker alla sår?
Gör den verkligen det? När något livsomvändande händer, kan vi då bara vänta på att tiden ska gå så att vi tillslut glömmer det? Hur mycket hjärnan än förtränger så finns känslorna alltid klar från den tiden då något skapade en obalans i ens liv. För hur vi än försöker så kan vi aldrig glömma allt, det finns alltid små fragment kvar i ens hjärta som man kan återbesöka när man känner sig stark nog. Tiden är en fantastisk och okontrollerad situation som man egentligen inte kan sätta något rätt ord på.
När man har roligt så känns en timme som en minut, fast när man bara vill att tiden ska flyta på så känns en minut som en timme. Det är underbart hur tiden helt plötsligt kan betyda något helt annat än vad den gjorde för en stund sen. Just nu kan tiden betyda något väldigt tacksamt medan den kanske ger mig ångest om två timmar.
Nej, tiden läker inte alla sår. Jag kan inte tro på det när jag ser hur det är för mig och de runtomkring mig. Jag har en vem som är hjärtekrossad eftersom hon nu är tvungen att glömma den kärlek som gör henne lycklig, jag har en annan vän som är kär i en kille som kanske tycker om henne men som hon inte vågar satsa på med risk för att bli sårad och jag känner mig själv som den olyckligt kära människa som jag har varit i snart ett år. Tiden läker inte alla sår, för om tio år så kommer jag fortfarande minnas dessa osynliga ärr som finns inom mig just nu. Om femtio år kommer jag fortfarande minnas sorgen och lyckan som kärleken och olika vänskaper gav mig.
Just nu går tiden för snabbt och jag hinner inte riktigt med. Jag tror att alla andra håller samma tempo som tiden medan jag hamnar i bakgrunden, jag är inte lika snabb som alla andra. Istället för att hinna med så stannar jag hellre till och betraktar den vackra utsikten. Jag har accepterat att jag hamnar bakom, att loppet egentligen aldrig riktigt har varit mitt att vinna. Jag försöker bara att ta varje dag som den kommer, med eller utan någon tiduppfattning. För mig så kommer mina sår aldrig att läka och tiden kommer alltid vara otillräcklig för att jag ska kunna hitta den riktiga harmonin i mitt liv. Fast det gör inte så mycket, varje ny dag är en gåva - man vet aldrig när de sista orden i boken om ens liv skrivs.
papertissue
När man har roligt så känns en timme som en minut, fast när man bara vill att tiden ska flyta på så känns en minut som en timme. Det är underbart hur tiden helt plötsligt kan betyda något helt annat än vad den gjorde för en stund sen. Just nu kan tiden betyda något väldigt tacksamt medan den kanske ger mig ångest om två timmar.
Nej, tiden läker inte alla sår. Jag kan inte tro på det när jag ser hur det är för mig och de runtomkring mig. Jag har en vem som är hjärtekrossad eftersom hon nu är tvungen att glömma den kärlek som gör henne lycklig, jag har en annan vän som är kär i en kille som kanske tycker om henne men som hon inte vågar satsa på med risk för att bli sårad och jag känner mig själv som den olyckligt kära människa som jag har varit i snart ett år. Tiden läker inte alla sår, för om tio år så kommer jag fortfarande minnas dessa osynliga ärr som finns inom mig just nu. Om femtio år kommer jag fortfarande minnas sorgen och lyckan som kärleken och olika vänskaper gav mig.
Just nu går tiden för snabbt och jag hinner inte riktigt med. Jag tror att alla andra håller samma tempo som tiden medan jag hamnar i bakgrunden, jag är inte lika snabb som alla andra. Istället för att hinna med så stannar jag hellre till och betraktar den vackra utsikten. Jag har accepterat att jag hamnar bakom, att loppet egentligen aldrig riktigt har varit mitt att vinna. Jag försöker bara att ta varje dag som den kommer, med eller utan någon tiduppfattning. För mig så kommer mina sår aldrig att läka och tiden kommer alltid vara otillräcklig för att jag ska kunna hitta den riktiga harmonin i mitt liv. Fast det gör inte så mycket, varje ny dag är en gåva - man vet aldrig när de sista orden i boken om ens liv skrivs.
papertissue
Kommentarer
Trackback
