Jag ser hur mina vänner dansar runt mig likt vackra svanar, alla med olika bakgrunder som för dem samman. Jag tar ett steg men inser försent att jag står kvar på samma plats. Jag har svetsats fast på denna platå, längre bort från mina vänner än jag når. Jag ser hur varje unik rörelse skapar vackra mönster på en redan färgglad tavla. Jag känner hur luften vibrerar av de känslor som finns i rummet - den enda avvikande känslan kommer från mig. Även om jag också vill känna hur en annans rörelse kompleterar min så går det inte - för vem kan dansa vals ensam?

Jag avundas, fäller en tår och blundar. Bakom mina svarta ögonlock så finns det ingen att hata, inget att sörja och inget att må dåligt över. För de har blivit uppbjudna och de dansar, precis som det gällde livet. De tar alla försiktiga steg mot framtider som kan betyda allt. En del har olika partners eftersom det inte funkade med den förra, det är så livet fungerar.

En vacker dans, vackra par och jag där i utkanten på bänken. Jag sitter fast på samma plats, vid samma bänk och samma kärlek. Ingen vill dansa vals med mig, ingen vill sitta bredvid och håna de andra och ingen vill delge tankar som kanske inte borde yttras. Ännu en gång sitter jag där, ännu en gång är det jag som blivit över. Nu dansar alla vidare, precis som de förtjänar. Medan jag sitter kvar helt ensam, precis som jag förtjänar.