Vi bryr oss alla om de som står oss nära. Man vet att en person är viktig för en om man är villig att offra mycket för att den personen ska må bra. Man bortser från sina egna problem för att hjälpa någon annan, för man mår bara bra om de som betyder något mår bra. Fast kan det gå för långt?

Jag har en vän, någon som betyder mer än mycket annat. Jag skulle kunna dö för henne och det är inte något som jag säger för att det ska sägas - det är verkligen så. Om någon hade frågat mig vem min bästa vän var så hade jag sagt henne, det vet antagligen alla om. Vi är bokstavligt talat som Helan & Halvan. Hon är den som vet mest om mig, det är hon jag berättar allt för först och det är hon som jag skriker på när jag blir för full och bara vill hem. Vi har haft våra stunder, minnen som jag inte skulle byta bort mot något.

Vi har sett Håkan, Lasse & Starpilots tillsammans, vi har suttit på en bänk och gråtit, vi har skrattat tills vi har kissat på oss och vi har gjutit en grund som kommer hålla hela livet ut. Det är vi två, något som jag hoppas slutar med gemensamma rum på ålderdomshemmet och liknande käppar så vi kan gå runt och slå ner små barn (okej, det skulle vi egentligen inte göra. Det är bara ett internt skämt.)

Jag är beroende av henne, det är hon som får mig att skratta. Tanken på att förlora det krossar mig nästan. Det gör mig även rädd att veta att jag är så beroende av någon annan. Jag har alltid försökt stänga ute människor, men på något sätt så har hon nässlat sig in i mitt liv och i mitt hjärta. Fast det kommer komma en dag då hon inte kommer vara där, när något annat som är viktigare kommer före. Det kan vara en kille, en annan vän, ett intresse - vad som helst. Den dagen skrämmer mig, den dagen kommer alltid behålla en del av mitt hjärta.