Jag har alltid tyckt om sport, även om sådant som visas på TV inte riktigt är min stil. För mig så är det live-sport som gäller. Det beror helt enkelt på en simpel sak: publiken! Jag tycker om hur alla beter sig som en gemensam partikel och skapar spänning åt varandra. Jag tror att vi alla har känt mannen eller kvinnans puls bredvid oss när det bara är en minut kvar och det står lika. Hjärtat slår snabbare och smittar av sig på de runt omkring som också börjar hyperventilera för att just deras lag kanske inte kommer vinna.

Det handlar inte bara om spelarna, åskådarna är en del av laget - de lever på varandra. Det är därför jag hellre ser en halvtråkig innebandy-match som kanske inte betyder så mycket än se när Kalla eller Ferry tar OS-guld på TV. Jag känner inte samma energi och även om det betyder mycket för Sverige så betyder det absolut inget för mig som en enskild individ.

Så nu är det dags igen, Ystad IF ska spela och jag kommer vara på plats. Dagens motstånd kommer från Slovenien och heter RD Slovan. Det är åttondelsfinal i Europacupen, så nu hoppas alla YIF fans att det blir vinst. Dock tror jag att de kommer möta hårt motstånd som enbart kan förgöras med hjälp av ett bra målvaktsspel och en gemensam anda i laget. Kom igen nu, nu kör vi!!

Sen kan jag väl även säga att en liten del av mig går på handboll för att träffa människor som jag kanske inte ser i vardagen. Jag är som en lite spion åt mig själv och mina vänner. Det kan vara rolig ibland men lite jobbigt om man träffar någon som man absolut inte vill prata med. Dock så kommer min "Don Juan" kanske vara där, bara det gör mig lite extra pirrig.

Leo Larsson, målvakt, på framsidan av YIF's nyhetsblad.
sitter och läser den just nu, kollar truppen och lite så.