Svetten rinner ner för pannan och jag torkar av mig på tröjärmen. Benen skakar av smärta och jag har svårt för att andas. Jag ser ljusen framför mig och känner en besvikelse över att det fantastiska är över. Jag står och trängs bland människor, som precis som jag, har samlats för att bevittna något magiskt.

Tillslut ser jag en gestalt i bakgrunden, en man lik oss andra men ändå så olik. Ljusen lyser upp och skapar en skugga i mörkret - skuggan av en legend. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Smärtan i benen försvinner, svetten känns svalkande och samhörigheten med de andra blir så mycket starkare.

Han går fram till pianot som står mitt på scenen och sätter sig tillrätta. Han tittar ut mot oss och ler, det leendet som får hela min kropp att reagera. Sedan kommer orden som jag aldrig kommer glömma, orden som förevigt kommer beskriva en magisk kväll. Och när han kommer till refrängen så känner jag hur alla i publiken börjar sjunga med. Vi är inte längre flera olika individer, vi är ett med luften, marken och sången. När refrängen kommer så exploderar alla och det enda som hörs är orden:

"OM DU VILL HA MIG, NU KAN DU FÅR MIG SÅ LÄTT!"

Det är som om alla andetag är överflödiga, inget annat hörs än orden som förenar oss alla i just detta ögonblick.
Jag minns känslan av lugn och fullt kaos på samma gång, blandat med ren och skär glädje.
Det är magiskt.

Hans musik blev mer än bara musik.
Musiken fick liv,
musiken fick en själ - tårar av glädje föll.
Det var den kväll då han fick en permanent plats i mitt hjärta.