Jag har ingen aning om jag som rör sig inom mig just nu. Jag känner mig så extremt lycklig och förvånansvärt sorgsen för att det aldrig kommer hända mig. Tårarna rinner ner för mina kinder av glädje för någonting som egentligen inte existerar. Ilskan väller upp i mig från en botten som jag inte trodde fanns. Inga ord kan beskriva det jag känner just nu, mållösheten tar över.

Det känns som en mindre explosion och varje ord slungas mot mig som vassa pilar med blomblad som den vassa punkten. Varje känsla smeks ut från sidorna och sjunker in i mina fingar, armar, hela kroppen och tillslut hjärtat. En värme som bara finns där efter att ha flytt till en annan värld. Mina illusioner skapar mönster som jag är så van vid, känslor som jag aldrig har lärt mig att styra.

Jag ser en flicka med blont hår, en pojke med gula ögon. Jag hör andetagen som blir tyngre och jag ser hur tårarna faller av lycka. Jag känner omfamningen som om det hände mig, jag känner varje elektrisk stöt som går från den ena kroppen till den andra. Jag hör det outtalade farvälet. Jag är en del av det, en del av en kärlekshistoria som är för perfekt för att vara verkligen. 

Jag har börjat tro igen, tro på att det finns något bättre där ute - även för förlorade själar som mig. Jag har hittat tillbaka till det inre som jag försökt förtränga.

allt tackvare en bok...