Jag har förnekat det och egentligen så tror jag fortfarande inte riktigt på det. Fast jag har sett hur mina vänner har blivit kära, jag har märkt hur nya känslor har växt inom dem och skapat en lycka som inte riktigt har gått att förklara. Nu känner jag precis likadant. Jag bryr mig inte att det praktiskt taget inte kan bli mer omöjligt.

Även om jag inte kan berätta hur hans ansiktsuttryck ser ut när han är arg eller glad, eller att jag inte kan berätta hur hans hemstad ser ut så gör det inget. Okej, för honom så är det enbart vänskapliga vibbar som finns mellan oss. Det är det för mig med, eller det var det. Nu vet jag inte längre och jag bryr mig inte. Jag lever på varje ord som skrivs och på varje känsla som finns gömd bakom varje mening.

Jag lever på lyckan jag känner och på det falska hopp som jag har skapat för mig själv. Jag vet att om allt hade varit perfekt så hade det varit vi. Hade han bott här eller jag där så hade det också varit vi. Vi har pratat om det, vi har båda sagt det - det hade varit annorlunda då.
Fast nu är det som det är och egentligen så gör det inget. Jag är ledsen för att det inte är som jag vill, men just nu bryr jag mig bara om de känslorna jag känner. Jag mår bra, jag är glad och idag har jag skrattat som aldrig förr - enbart tackvare ett kort mail.

Det är svårt att förklara, men tänk dig att du var blind. Du ser inget men du känner världen runtomkring med hjälp av dina händer och dofter. Du tycker det är tillräckligt och du sörjer inte att du inte kan se. Fast sedan sker ett mirakel och du kan se igen, då förstår du att du varit en idiot för att du inte ha sörjt all skönhet som du nu både kan se, känna och lukta.
Precis så känner jag mig idag!

pic; papertissue