Det är värst om natten, när jag har tid att tänka på varje fel jag har gjort - varje misstag blir ett otäckt monster i mörkrets sken. Det är precis innan drömmarna tar över och precis efter vettet har lämnat en för att göra plats för fridfull sömn, då slår verkligheten till. Det är som ett knytnävsslag rakt i magen, det blir helt plötsligt väldigt svårt att andas.

Luften blir tyngre, lungorna känns tunga och hela livet väger helt plötsligt tusen kilo mer än vanligt. Det blir alltid lite värre när solen går ner och natten gör sitt intrång. Mörkret skapar bilder i mitt huvud som inte vill försvinna, tankar som förgör allt jag jobbat för. Jag känner mig som ett kalt träd och alla kan se mina sköra grenar. Även om jag försöker göda upp nya löv så är hela vintern fylld av kyla och väntan. Med våren kommer solsken, med våren kommer naturens kärlek fram.

Ja, det skapas nya demoner varje natt men varje morgon så blir jag befriad igen. Mina drömmar är mina egna och i dem försvinner varje ond tanke som någonsin slagit rot i min själ. Jag försöker att tänka förbi olycklig kärlek, svikande vänner och hatiska blickar. Det blir lite bättre för varje dag, men natten är min demon - natten skänker mig bara tårar och sorg. Det är natten som krossade mig, som försöker förgöra mig med varje vindpust.