Månen står som högst på den stjärnfattiga himlen. Jag sitter i min trygghet bakom väggar och glas, fast i min själ så finns tryggheten på platser som jag inte når - hos människor som jag ännu inte känner. Jag ser bortom grannhusen, bortom mitt nuvarande ganska tråkiga liv mot ett vackert mörker. När jag var yngre så kunde jag inte vistas på mörka platser, likt många andra barn. Jag hade alltid en nattlampa vid sängen för jag trodde att den skulle skrämma bort alla spindlar som annars hade dödat mig när jag sov. Ja, jag var ett väldigt fantasifullt och konstigt barn.

Fast jag växte upp i samband som min rädsla försvann.
Jag blev rädd för annat, jag blev rädd för verkligheten.

Nu flyr jag bort i tystnaden,
genom mörkret och tillbaka till min trygghet - till mina drömmar.

Besvikelse, det som sårar mest och som tar längst tid att läka. Det är vad jag rymmer ifrån, därför gömmer jag mig i natten. Jag tittar ut genom fönstret och låtsas att jag är någon helt annanstans. I ett litet rum i Helsingborg med en +one, på ett flygplan påväg mot New York, ensam på en öde ö med alla mina böcker. Jag vill inte vara här, jag vill inte finnas nu - jag vill helt enkelt inte känna vid verkligheten.

Klockan tickar på och natten blir allt mörkare, vilket får mig att känna en viss njutning. Salem Al Fakir går på reapeat i bakgrunden och jag lyssnar till tystnanden utöver musiken - ibland det det vackraste som finns. Utan musik så hade världen varit tyst och grå, fast utan tystanden så hade musiken bara varit medel för att fylla luckorna. Livet blir vad man gör det till, fast om man då inte vill göra något med det. Vad händer då?