för jag blir aldrig kär i nån, sånt där är slöseri med tid. Men då slösar vi bort våra liv.

Så om hon viskar,
hur mycket hon älskar dig.
Pay no mind för ingen kan vilja ha dig mer än mig.
Och akta dig för människor,
för människor gör en illa dom kan.
Och var försiktig du har mitt liv i din hand.

Att skriva ner mina känslor har alltid hjälpt mig att släppa något som tyngt mitt hjärta. Det är därför inläggen på denna blogg oftast inte är lyckliga. Fast denna gång går det inte, det gör så pass ont att jag inte kan formulera om allt i mitt huvud till ord. Det enda jag har gjort idag är att ligga i min säng, i fosterställning, och låtit tårarna falla. Jag kan inte göra något annat - jag kan inte plugga, umgås med vänner, vara nära någon i min familj eller låta musiken bedöva den värsta smärtan.
Jag bara gråter. Hela dagen. Hela tiden.

Ni får tro vad ni vill, tycka vad fan som helst. Tyck att jag är patetisk eller att jag överreagerar, att det bara är en kille som inte är värd mina tårar - jag bryr mig helt enkelt inte längre. Anledningen till att jag skriver detta inlägg är att jag vet att mina vänner läser min blogg, nära vänner som jag träffar väldigt ofta. Jag vill att de ska förstå varför jag inte kan prata om detta med dem, inte nu.

Det gör ont, det kommer nog göra ont ett bra tag. Men det var som en vän skrev till mig idag: "Love hurts, men det går över." Jag tror hon har rätt, jag behöver bara tid. Tid att inse att jag faktiskt inte är så värdelös som jag just nu tycker. Att jag har fel när jag tror att jag inte förtjänar kärlek, att man inte kan älska mig. Just nu ser jag inget bra i någonting, men förhoppningsvis blir det bättre - jag tror det. Men idag är jag ledsen och jag gråter, och jag tillåter mig själv att vara det - för imorgon kommer kanske tårarna ha tagit slut och jag kan se allt från ett helt annat perspektiv.

Det är vad jag hoppas på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0