livet.



Egentligen har jag ingen aning om vad jag ska skriva, men skriva måste jag göra. Det kliar i mina fingrar efter att få printa ner något som egentligen inte betyder någonting, men som ändå får mig att känna mig lite mer betydelsefull. För i mina fingrar sitter de tankar som har snurrat runt i mitt huvud allt för länge. Tankar som inte längre är igenkännbara. De bara finns där, som små bubblor som vill trycka sig igenom huden - ut i friheten.
På sista tiden så har det inte hänt så mycket. Men på något konstigt sätt så har det ändå hänt mer än vad det brukar göra. Kan inte ens förklara för mig själv.

Allt går bra på högskolan, klarade min senaste tenta och nu börjar jag fokusera på nästa. Jag har även varit ute på praktik i två veckor, lite sorgligt att detta var den sista praktikperioden på detta stället på 1½ år - kommer verkligen att sakna alla på förskolan. Förutom det så har jag festat, firat vänner som fyllt år och bara varit. En väldigt bra kombination om jag själv får säga det.

Jag trivs. För första gången på väldigt länge så kan jag säga att jag trivs med det jag har. Även om det finns dagar då tårarna inte slutar att falla och jag tänker både på allt hemma och på honom för mycket, så består största delen av min vardag av glädje. Det är ovanligt. En positiv vändpunkt.
På sista tiden har jag funnit ljusglimtar i vardagen som jag inte visste fanns. Jag har bland annat hittat en ny vän som jag är evigt tacksam för, en vän som från början bara var en klasskamrat - nu har hon blivit en riktigt bra vän. Någon som jag litar på och tycker om väldigt mycket.
Jag har även hittat tillbaka till mig själv och istället för att jaga efter gamla spöken så ser jag nu framåt. Jag tänker inte hålla mig fast vid det gamla och vid tider som inte längre existerar.

Det känns som om jag är påväg mot lycka. Allt kan hända på vägen och jag når kanske aldrig dit, men just nu känns det så pass bra att inget behöver förändras - det är bra som det är. Även om jag känner att jag håller på att förlora några vänner som en gång betydde allt för mig så kan jag inte fokusera på den sorgen. Jag tänker inte gå under en gång till. Jag vägrar. Smärtan efter honom finns fortfarande kvar, inom mig. Det var som att förlora en riktigt kär vän. Så fort jag tänker på det så gör det ont i hela mig, jag vill verkligen inte känna så igen.
Därför fokuserar jag på glädjen i varje dag.
I varje soluppgång och start på dagen.
I varje handling och ord.
I varje andetag.
Jag njuter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0