Mitt nyår har varit helt underbart. Det började med middag hemma hos Angelicas föräldrar.
Det blev riktigt god mat och några fina timmar med en fantastisk familj. Efter middagen
gick jag, Angelica och Sebastian hem till dem och vi öppnade någon cider. Lite senare kom
andra roliga människor och festen började på riktigt.
Vi drack ikapp med betjänten, spelade öl-spelet och pratade om allt mellan himmel och
jord. Lite innan tolv gick vi ner till hamnen och såg alla fyrverkerier. Det kändes mer än
bra att stå bredvid Stephanie och Angelica, två av mina bästa vänner, och få krama dem
när klockan slog tolv. Efteråt dansade vi tills klockan slog halv tre och det var dags att
gå hem. En väldigt fin kväll.

'

Idag har jag varit i Malmö med Marie. Vi har pluggat, snackat, ätit lunch på thai och bara
varit. Det har varit en väldigt mysig och effektiv dag med en av mina bästa vänner.
Sedan är Malmö så jäkla vackert och jag ska dit imorgon igen för att shoppa lite och se
om jag hittar något jag gillar. Pappa ska följa med och vara smakråd.

Igår var det fest hemma hos Matilda. Vi var många människor i ett ganska lagom rum
och det var fantastiskt roligt. Väldigt kul att alla kunde träffas en kväll - svårt när alla
har liv som involverar så mycket. Fast denna kväll var det fest och skratt hela tiden.
Jag är så otroligt tacksam för att jag har så underbara och fantastiska vänner. Utan dem
hade jag inte överlevt - de gör livet så mycket bättre.

Ovan har ni foto på några av de som var med, alla fastnade dock inte på bild.

En ny favoritlåt. Älskar den. Texten. Musiken. Allt.
Hade en underbar dag igår, foto kommer senare.
Nu ska jag lägga i en maskin tvätt sen ska jag till
Elgiganten med pappa för att se om min kamera
finns kvar.

Jag är trött. Så jäkla trött.
Jag har ont. För ont.

Just nu jobbar jag, och jobbar, och jobbar.
Även om det tar mycket energi så är jag tacksam
för mitt underbara jobb.
Det känns inte som jul, fast det är nog bäst så.

Vi hörs när jag har börjat leva igen.

Jag saknar mormor.
Min söta och fina mormor som alltid gjorde allt så mycket bättre.
Vart hon än är så hoppas jag att hon hör mig,
hör när jag ber henne om råd och visdomsord.
Älskade mormor. ♥

Det är minnena som är värst. När jag äntligen känner att jag börjar släppa den olyckliga
kärleken så händer något som påminner mig om honom. Det kan vara en doft, en låt,
en röst. Då är jag tillbaka där jag började.
Det skär till inom mig och det känns som om hjärtat delas i två. Jag kan knappt andas
och allt annat som händer är inte längre relevant. Ett minne kan dyka upp från de mest
osannolika ställen - de ställen som jag inte tänker på. Fast sen är de plötsligt här och då
går jag itu ännu en gång. Precis som första gången.

Men det blir lättare. För varje dag som går så känner jag hur en del av honom försvinner
från mig. Även om det gör ont vet jag att det är bäst så, att han inte längre får vara en
del av mig - jag måste få vara mig själv ett tag. Det gör ont att släppa taget, fast ibland
måste man må dåligt för att sedan må bättre. Jag vet att jag måste glömma honom, hur
ont det än gör nu. Det blir bättre. Tillslut.

Det känns som en evighet sen, fast det var för ungefär ett år sedan. Han tittade på mig,
lade sin arm om mina axlar och tröstade mig. Jag öppnade hjärtat för honom, orkade inte
dölja de känslor som behövde sägas. Han sa med självklarhet i rösten:
"jag tycker om dig, jag trodde du visste det." Sedan bad han om tid, lite tid för att kunna
känna efter och få vara sig själv ett tag. Nu har det gått ett år. Han får inte mer tid.

Detta minne, som så många andra, krossar mig nästan. Fast jag måste skriva ner dem
eftersom det inte gör lika ont när jag tänker på dem nästa gång. Jag känner mig helt
tom just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska klara av detta. Det känns så de flesta
kvällar när jag ligger ensam i sängen på mitt rum och låter tankarna vandra fritt.
Fast jag vet att varje morgon så vaknar jag och går upp för att påbörja en ny dag, för
vad som än händer så har jag ett liv som väntar på mig. Ett liv med mycket plugg, ännu
mer jobb och tid med de som betyder mest för mig. Ett liv som jag älskar.

Det är mörkt ute, inte ens månen har vaknat.
Känner hur sömnen drar i mig, är inte helt okej att gå upp innan morgonen har blivit lite
ljusare. Fast har man en uppsats att skriva så har man, därför ska jag nu ta en snabb
dusch och sen är det tåget till Malmö som gäller. Personligen så jobbar jag bäst där, får
mycket mer gjort och känner mig som en helt annan människa.
Idag är det mycket som ska göras, har tusen saker på min lista. Är rädd att jag inte
kommer bli klar, men det måste jag. För om jag inte hinner köpa julklappar och så idag
så kommer det inte bli några julklappar - ska jobba resten av veckan. Vilket är riktigt
skönt men lite stressande då jag har så mycket att göra. Fast det löser sig, det gör det
alltid.

Nu ska jag hoppa in i duschen, lyssna på lite musik, kanske äta frukost och sedan klä på
mig för att gå till tåget. Vi hörs!

När jag träffat gamla vänner har jag ingenting att säga dem
Dem ställer för många frågor och jag, jag bidrar inte med nån
Och jag kan ångra det lilla jag säger
Eller dra ett allvarligt skämt
Jag tycker mig höra vad dem tänker
Är hon sådär jämt

Jag kan sitta själv i parken
Tills solen har ändrat färgen i mitt hår
Jag kan offra allt jag har för ingenting
Jag sträcker mig så långt det går
Men jag behöver dig kom hit och rör om
Jag behöver nått att skriva om

Huvud håller på att sprängas.
För många tankar.
För många ensamma stunder.

Har fastnat i ett liv som ingen trodde fanns.
Ett liv utan liv.
Inte meningslöst men heller ej betydelsefullt.

Det bränner bakom ögonlocken.
I hjärtat lika så.
En bit av själen försvinner varje dag.

I spegeln syns en främling.
Någon som inte fanns där innan.
Nya ögon, ny mun, men samma leende.

Utanför faller regnet mot en mörk stad.
I ett rum sitter en flicka och längtar bort.
Bort till den tid som var hennes.
Där hon levde på riktigt, på sitt eget sätt.

Idag har jag haft en väldigt bra dag. Först blev det ett tidigt tåg till Malmö för
att skriva på den B-uppsats som jag och Marie håller på med. Vi var effektiva
och kunde ta tåget hem redan lite efter lunch. Sedan blev det mat i Ystad innan
det var dags för henne att gå hem och jag skulle till Novakliniken. Tog blodprov
och pratade lite med en sköterska, sen gick jag upp till bokhandeln för att prata
med min chef. Det gick väldigt bra och chefen var väldigt förstående för det jag
hade att säga.
Efter det blev det fika-dejt, middags-dejt och bio-dejt med samma söta
människa. Var längesen vi sågs men det kändes som igår. Har verkligen saknat
henne, precis lika mycket som hon saknat mig. Vi hade mycket att prata om och
det kändes precis som förr när vi kunde prata varje dag utan några tystnader.

Förhoppningsvis så håller det på att ske en förändring i mitt liv. Jag hoppas inte
på för mycket men om allt går vägen så kan det nya året börja riktigt bra. Vad
det handlar om vill jag inte nämna eftersom chansen för det är minimal - vi får
se vad som händer efter den 21 december. Jag lovar att berätta så fort jag vet
något mer. Har pratat med två av mina vänner om det idag, de är glada för min
skull och de ska båda hålla tummarna för mig.

Ibland kan man inte göra annat än älska livet.

Det är en sådan morgon, när allt känns fel och saknaden efter den varma famnen nästan
förgör mig. Mörkret trycker på utanför fönstret och hur mycket jag än försöker så träffar
det snart för nära inpå. Denna morgon ville jag egentligen inte vakna.

Känner mig inte riktigt hel, det är något som fattas. Glädjen börjar sakta försvinna, tina
bort. Hjärtat bankar inte lika ofta längre, det har stannat upp. Saknaden blir nästan för
mycket. Fyra av mina bästa vänner är inte här med mig. En av dem har jag inte träffat
på evigheter då hon lever sin dröm i ett varmt land på andra sidan jorden. De andra tre
är lite närmre, men det gör inte saknaden mindre. Det gör ont i hjärtat.

Fast snart kommer de hem en liten stund, när julen är här och förenar oss alla. Vetskapen
om det får mig att kämpa vidare, för jag vet att när de är hemma - då kommer vi sitta
och skratta åt precis allting och jag kommer känna mig hel igen. Om så bara för en liten
stund. Det kommer kännas tryggt, hemtrevligt och helt fantastiskt.

Fast just ikväll saknar jag dem extra mycket ♥

27 december.

30 december.

3 januari

Såhär såg lilla Ystad ut för ungefär ett år sedan. Snön föll nästan varje dag och vintern
var ett faktum. Jag skulle vilja påstå att årets väder är en riktigt motsats till förra året.
Inte en enda snöflinga har träffat marken och hösten vill inte riktigt ge sig av. Året är snart
slut och även om jag är tacksam för att det inte är snöstorm så hade det varit mysigt med
ett litet snötäcke.

Jag vet att vi svenskar aldrig är nöjda när det kommer till vädret. Antingen är det för
mycket regn eller för lite, för varmt eller för kallt - det är aldrig bra nog för oss. Jag vet
att jag också kan klaga ibland, men just nu hade det som sagt varit mysigt med lite snö
för att få den julstämning som till och med jag saknar just nu.

Kodjo, Gina & Jason

I en vecka framöver så kommer dessa tre att vara en stor del av mitt liv. Musikhjälpen
är igång och det känns så jäkla underbart. För er som inte vet vad det är - FY PÅ ER!
Om man inte följer det på tv, så kan man se det på Musikhjälpen's hemsida.

Detta är ett måste, förra året var de i Malmö - detta året är det Göteborg som gäller.
Kommer bli en episk vecka, det har redan börjar perfekt - Veronica Maggio innan, nu
är det Florence & the Machine som spelas.

Det var en morgon, inte så olik denna - dock hade klockan ännu inte slagit fyra slag.
Jag låg i sängen och hade världens alla problem i mitt huvud i hopp om att lösa allt som
gick att lösas halv fyra på morgonen. Jag hade nästan precis kommit hem från en vän, vi
hade haft myskväll; sett på film, lagat god mat och pratat om allt mellan himmel och jord
tills klockan hade blivit för mycket utan att vi hade märkt det.

Plötsligt pep mobilen till och min första tanke var att någon vän ville höra av sig för att
blotta sina känslor efter för många drinkar, det var ju trots allt en lördag. Men det var
något mycket mer, något som berörde enda in i hjärtat. Jag svarade och tillslut så låg vi
där, bredvid varandra i sängen. Vi pratade om kvällen som gått och även om livet som inte
alltid gjorde som vi ville. Klockan slog helt plötsligt fem slag och vi kände båda att det var
dags att sova.

Jag lade mig på sidan i sängen, släckte lampan och blundade, kände att drömmarnas land
inte var så långt borta. Plötsligt kände jag en arm runt min midja och hur gestalten bredvid
mig kom närmre mig - enda tills han låg precis bakom mig. Det kändes annorlunda på
något sätt, som om det var rätt på samma gång som det kändes fel. Fast jag njöt av värmen
från honom, den värme som kunde få hela mig att brinna.
Vi låg så en stund, sedan kände jag hur han rörde på sig igen - lutar sig fram ytterligare.
Han lade sina läppar mot mitt öra och viskade: "Jag har längtat efter dig hela kvällen."

I mitt huvud fanns bara en fråga - är det såhär det känns att vara lycklig?

Denna låt är så fantatiskt bra och jag är helt kär i bandet.
En annan favorit med dem är December men jag kunde inte hitta den.
Ni måste lyssna, ganska magiskt!

Lever inte för tillfället.
Vi hörs när jag har återuppstått.

I see shadows
Everywhere that I go
It's you, reminding me
Of how we were
Of how it was
I see shadows
Everywhere they follow
It's you and memories
Of how we loved
I've had enough of your shadows

Four months gone
I can't feel you
I don't understand it
Where did you go?
I hate that you're all that I know

I'm not gonna tell you
I'm not gonna say that I'm okay
I'm trying to get over
I'm trying to get far away from our mistakes

You couldn't love me
So why won't you leave me
Alone is the only place I want to be

Ibland är det okej att minnas det som en gång gjorde en så lycklig.

Jag vet inte vart jag själv har hamnat. Jag lever i en dag som upprepar sig gång på gång,
som om där inte finns något riktigt slut. Fast i en tid där ingenting riktigt känns helt okej.
Min önskan att låta poetisk försvann i samband med sömnen. Kan inte förklara i ord hur jag
mår just nu, jag vet knappt själv. Det har varit tre väldigt jobbiga dagar men förhoppningsvis
så blir det lite bättre nu - jag kan bara hoppas.

Jag har haft tid att tänka nu när jag har varit tillbaka i Malmö och på lärarhögskolan. Tänka
på allt som jag har förträngt innan. Det kom som en chock när jag satt i min säng och allt
slog emot mig som en enda stor våg. Förlamad i samma position i två timmar - oförmögen
att röra mig eller yttra ett ord. Enbart droppe efter droppe som rann ner för mina kinder.

Jag har insett att det är helt okej att vara ledsen. Ibland är det till och med bra att gråta.
Det är ett val jag har, något som faktiskt är helt naturligt. Jag får vara ledsen och jag får
sakna. Jag får sakna mormor, speciellt nu när julen snart är här och jag förmodligen ska fira
den själv. Då får jag sakna mormor lite extra mycket eftersom det var hon som höll ihop
vår släkt. Mer än vad jag egentligen trodde.
Jag får sakna mannen som en gång gjorde mig mer lycklig än någon annan. Han som alltid
fanns där, även när jag inte visste att jag behövde det. Saknar hans varma famn extra
mycket nu när kylan början ta sig igenom sprickorna.

Ja, jag har insett att det är helt okej. Allt är helt okej. En insikt som har gjort att jag är en
liten bit på vägen mot att acceptera allt som en gång kände så orättvist. Det känns bra.
Tryggt på något sätt. Jag börjar komma hem igen, till det hem där jag är mig själv.

Trött? Jag vet knappt vad det ordet betyder längre. Jag känner mig mer död än levande
och det är inte bra eftersom denna vecka är den tuffaste veckan på hela året. Jag har
tusen saker att göra på ungefär fyra dagar. Känns inte så stabilt.
Nu ska jag i alla fall försöka piggna till och sen ska jag ta tåget till okänd plats för att göra
lite undersökningar. Kul? Nja, inte just idag - fast jag överlever nog.
Peace out.

Ibland älskar jag verkligen Ystad. Vi försöker skapa julstämning genom att hänga upp
ljus, välja en Lucia och mycket annat. Denna söta pepparkaksgubbe är en av de varelser
som "förskönar" Ystad nu till jul. Den är så sjukt gullig, hur kommer man ens på idén?

Visst är han söt? Jag ser honom varje gång jag går till tåget eller stan :)

Just nu känner jag mig inte som en människa. Jag är konstant trött och orkar egentligen
inte göra någonting. Fast en sådan lyx kan jag inte unna mig själv. Jag har nämligen för
mycket saker att göra på för lite tid. Önskar att där fanns några extra timmar på varje
dygn, det hade underlättat. Även om jag har minskat min sömn från åtta till fem timmar
varje natt så räcker det inte.

Jag har börjat säga nej till nära och kära, något som inte känns bra. Fast jag har bara mig
själv att skylla och jag är väldigt tacksam för att jag har möjlighet till att plugga och även
att jag ibland kan gå till ett jobb jag älskar. Fast det tar på kroppen.
Nu är det lördag och egentligen skulle jag ha en lugn kväll, men vi har ingen mat hemma
och jag har inga rena kläder. Så nu ligger första maskinen av tvätt i och lite senare ska
jag iväg och handla med pappa. Om jag inte har däckat efter det så blir det nog lite
lördagsmys. Jag ska i alla fall gå och lägga mig riktigt tidigt, imorgon har jag ingenting att
göra och då ska jag bara vila. Sen är det ytterligare sex långa och fyllda dagar...

Trots stormvarning så gav jag mig ut på julskyltningen. Pappa och jag gick en liten runda
på stan, fikade och jag hittade även något enstaka fynd. Det blåste lite men det hade
slutat regna när vi besökte Ystads kärna. Fast så fort vi satte oss i bilen för att köra runt
lite så började det regna och blåsa, trodde nästan att bilen skulle välta.
Klass 3 varning - jepp! Den söndagen var inte lugn, inte på något vis.
Såhär såg det ut innan stormen blev som värst. Ystad är verkligen vackert. Älskar det!