Det är minnena som är värst. När jag äntligen känner att jag börjar släppa den olyckliga
kärleken så händer något som påminner mig om honom. Det kan vara en doft, en låt,
en röst. Då är jag tillbaka där jag började.
Det skär till inom mig och det känns som om hjärtat delas i två. Jag kan knappt andas
och allt annat som händer är inte längre relevant. Ett minne kan dyka upp från de mest
osannolika ställen - de ställen som jag inte tänker på. Fast sen är de plötsligt här och då
går jag itu ännu en gång. Precis som första gången.

Men det blir lättare. För varje dag som går så känner jag hur en del av honom försvinner
från mig. Även om det gör ont vet jag att det är bäst så, att han inte längre får vara en
del av mig - jag måste få vara mig själv ett tag. Det gör ont att släppa taget, fast ibland
måste man må dåligt för att sedan må bättre. Jag vet att jag måste glömma honom, hur
ont det än gör nu. Det blir bättre. Tillslut.

Det känns som en evighet sen, fast det var för ungefär ett år sedan. Han tittade på mig,
lade sin arm om mina axlar och tröstade mig. Jag öppnade hjärtat för honom, orkade inte
dölja de känslor som behövde sägas. Han sa med självklarhet i rösten:
"jag tycker om dig, jag trodde du visste det." Sedan bad han om tid, lite tid för att kunna
känna efter och få vara sig själv ett tag. Nu har det gått ett år. Han får inte mer tid.

Detta minne, som så många andra, krossar mig nästan. Fast jag måste skriva ner dem
eftersom det inte gör lika ont när jag tänker på dem nästa gång. Jag känner mig helt
tom just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska klara av detta. Det känns så de flesta
kvällar när jag ligger ensam i sängen på mitt rum och låter tankarna vandra fritt.
Fast jag vet att varje morgon så vaknar jag och går upp för att påbörja en ny dag, för
vad som än händer så har jag ett liv som väntar på mig. Ett liv med mycket plugg, ännu
mer jobb och tid med de som betyder mest för mig. Ett liv som jag älskar.