Något känns riktigt jäkla fel - jag vet bara inte vad. Jag känner mig tom, som om jag inte är delaktig i livet utan bara följer med strömmen utan att tänka. Allt går på rutin och jag kommer på mig själv med att inte känna någonting - likgiltigheten har fyllt mig själ.
Fast det gör fortfarande ont, när jag ligger ensam på rummet och minnena kommer tillbaka - då gör det så jäkla ont. Jag minns alla som har lämnat mig, både de som har svikit mig och de som har lämnat inte bara mig utan även denna värld. Jag minns varje gång jag har gett mitt hjärta till någon men de har bara trampat på det och gått vidare - kvar har jag stått med en större smärta än jag kan förklara. Jag minns vänner som jag trodde fanns där men som har vänt ryggen till när jag verkligen har behövt någon, som om ordet vänskap inte betutt någonting för dem.

Alla minnen samlas under kvällen och trycker ner mig så pass långt att jag ibland inte vet om jag kan hitta upp igen. Ibland skrämmer jag mig själv, när natten har blivit riktigt mörk och alla andra sover utom jag - då blir jag rädd. Rädd för att det alltid kommer vara så, jag ensam i ett mörker. Hur gärna jag än vill glömma och lägga allt bakom mig så minns jag varje sårande ord, varje splittrad relation och varje tår som runnit ner för min kind - allt finns kvar. Jag vet att jag gör detta mot mig själv, att jag sakta kväver mig när jag tänker tillbaka på allt som har hänt. Fast jag gör det ändå. Det är som om jag har tusen olika ansikten men jag visar aldrig det som verkligen är mitt förrän jag är ensam och hittar tillbaka till det som fick mig att gömma mig själv från början.

Mycket handlar om saknaden efter helt onödiga saker men ändå viktiga. Jag saknar att sitta vid mormor och hennes sambo Tores köksbord och spela 31 med Tore, samtidigt så sitter jag och mormor och äter på vars en kaka som hon gjort och pratar om hur det går i skolan. Jag saknar alla sommarkvällar som jag och en vän satt ute vid stranden och pratade om vad vi skulle göra när vi blev lika gamla som våra storebröder - vi var så unga och naiva och inget kunde få oss att må dåligt. Jag saknar att sitta på min kusins rum på julafton och prata om vad Tomten hade gett oss i julklapp - hon visste att han inte fanns men hon låtsades för min skull. Jag saknar allt som var så bra. Allt som nu har blivit så fel. Framför allt så saknar jag mig själv, jag saknar den Mika som inte lät andra krossa henne - hon som gjorde vad hon själv ville utan att bry sig om vad alla andra skulle tycka. Jag saknar modet, glöden, passionen och mitt hela hjärta. Jag saknar fröjden med livet.

Jag trodde aldrig att livet skulle vara lätt, men jag hoppades ändå att det skulle vara lite lättare än såhär.