Under denna vecka som gått så har jag funderat mycket på livet och allt som följer med. Jag har insett att jag har blivit en väldigt bitter människa som, hur intensivt jag än försöker, inte kan se det positiva med livet längre. Jag har funderat på allt som gör mig glad och den listan verkar bli kortare för varje vecka som går. Hur mycket jag än försöker så blir inget bättre, därav all bitterhet.

Min kropp mår inte bra, det känner jag på mig. Jag är trött hela tiden, har ont i magen, tappar hår, mår illa och känner mig allmänt värdelös. Även om jag har bokat tid hos en lärare så vet jag, med min otur, att de inte kommer hitta något fel på mig, och då kommer jag inse att det är mitt huvud som lurar mig - som alltid.
Jag har inte börjat plugga till min salstenta som jag ska skriva om ungefär åtta dagar. Jag kan helt enkelt inte förmå mig själv att sätta mig ner och börja lära mig allt som jag måste kunna. Jag hittar andra saker att göra hela tiden samtidigt som jag inte kan koncentrera mig på det jag läser. Vilket gör att jag inte kommer klara tentan som kommer.
Jag känner mig sjukt smutsig och mitt hår har nog aldrig varit såhär fettigt, fast jag kan inte duscha eftersom där är stopp i avloppet. Badkaret är vattenfyllt, mamma jobbar och jag har ingen aning om hur jag ska fixa det. Vilket gör att jag inte kan duscha utan måste gå och känna mig som världens smutsigaste människa, även om jag duschade igår.
På tal om hemmet, även om jag söker lägenhet så hittar jag ingen. Det är få som förstår vikten av att jag vill hitta en egen lägenhet, jag vet själv att jag håller på att bli galen av att bo hemma - till och med mer än vanligt. Hur många jag än söker och hur flitig jag än är att hitta lediga lägenheter så har jag ännu en gång inte turen på min sida vilket gör att jag antagligen kommer få bo hemma tills jag är 35.
Utöver detta så känns livet sjukt grått just nu. Jag vet att jag klagar och alla får bli hur arga de vill, jag bryr mig inte just nu. Jag är sjukt bitter och jag är trött på att anpassa mig efter alla andra. Jag kommer alltid i andra hand, jag är trött på det. Just nu vill jag bara gräva ner mig, jag vill inte ens gå ut utanför ytterdörren. Allt känns så meningslös, jag känner mig meningslös.

Nu vet jag att alla mina vänner, bekanta och de få främlingar som läser detta vill att jag ska rycka upp mig själv och ta tag i mitt liv, sluta tycka synd om mig själv och göra något åt allt detta. Fast jag orkar inte, jag gör verkligen inte det. Innerst inne är jag så pass trött att jag knappt orkar gå upp på morgonen. Fast som vanligt så skriver jag om det här, sen stoppar jag undan det i ett litet fack i mitt hjärta och låter det ligga där och gro tills det har blivit som en virus. För detta är mina problem och de ska jag inte lägga på någon annan. Det är mitt liv det handlar om, ingen annans. Jag får helt enkelt lära mig att ta hand om mina egna problem, precis som jag har lärt mig att göra innan jag ens lärt mig tala.