När han rör vid mig blir jag någon annan. Tiden stannar och det känns som om min existens har lett till denna stund, när han tar min hand i sin och trycker till samtidigt som han lutar sig fram och trycker sina läppar mot mina. Det finns ingenting annat just då, när mitt hjärta slår allt snabbare och jag känner att hans reagerar precis på samma sätt. Som om vi två har blivit en.
Inget slår den känslan. Känslan som jag inte ens kan beskriva i ord.

Hans fingrar smeker min hud över ryggen, som om han ritar mönster jag inte ens visste fanns. Jag blundar och njuter, hör hur han skrattar när jag rycker till eftersom han råkat komma till min midja där jag är väldigt kittlig på vissa ställen. Öppnar ögonen, ser in i hans - känner mig levande. Hans hand mot min kind, min hand på hans midja. Liggandes bredvid varandra i sängen en hel natt, pratandes om allt som någonsin har rört sig i våra tankar.
Jag känner mig inte ensam. Inte denna kväll, natt och morgon.

Att säga farväl när solen står som högst på himlen och vi båda har saker vi måste göra. Att vakna upp ur den dröm man har levt i hela natten, den som har gjort en lycklig. Att inte veta om man ses på samma sätt igen, i samma tid. Ovissheten som får en att inte vilja avsluta den sista kyssen innan man måste börjar göra sig redo för att lämna sängen. Sorgen över att inte kunna säga det man verkligen behöver säga, man vill inte förstöra ögonblicket som flyger förbi.
Förvirringen som kommer när han har gått. Den som får en att känna sig övergiven. Just den.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga att min säng var stor, men efter att ha sovit två i den natten innan så kommer den kännas enorm denna natt. Efter att ha sovit på skilda håll i fem månader till att helt plötsligt gå tillbaka till något som gjorde en lycklig, det får ensamheten att bli så mycket större när det väl är över för just den gång. Jag trodde aldrig att jag var kapabel till att sakna någon såhär mycket. Inte just för att han inte är här, mer för att jag inte vet om han någonsin kommer vara här igen. Det är tanken som krossar mig, som får lyckan att skingra sig.

Fast jag tänker fortfarande på hans leende som får mig att bli sådär blyg igen som jag inte tycker om att vara, på hans skratt som får mig att börja skratta med honom, på hans läppar som skapar små elchockar i mig varje gång de rör vid mina, på hans röst som jag skulle kunna göra mycket för.
Jag tänker på honom. Hela tiden. Vissa dagar mer och andra mindre. Men han finns där, så ofta jag tillåter mig själv. För det är ju trots allt mannen jag är kär i. Det kommer jag aldrig undan. Just nu vet jag inte om jag vill det heller.