Svart är min bästa vän. Jag älskar nästan alla svarta kläder och det är sällan jag har på
mig något som inte är svart. Fast jag älskar även mina små färgchockar som jag har på
mig när jag är hemma. Dessa strumpor ovan köpte jag i söndags och jag älskar dem!
De åker på så fort jag kommer hem och jag tar inte av dem förrän jag ligger i sängen
och ska sova. Sedan att de är så fantastiskt söta är bara ett stort plus.

Så om ni undrar vad jag gör en kväll som denna, så är det ganska självklart. Jag ligger i
min perfekta säng med mina underbara strumpor på och nynnar med i låt efter låt med
den fina Johnny Cash. Livet är riktigt bra ibland faktiskt.

Jag måste erkänna och säga att det har varit en väldigt jobbig dag. Har tänkt för mycket,
på allt som har hänt, händer och kommer att hända. På mormor och morfar. På mamma.
På mannen som äger mitt hjärta. På alla misstag, allt som inte har blivit sagt. På allt som
har sagt som egentligen borde ha varit kvar i det tysta.

Tårar har fallit denna dag, i tusental. Det är kaos inom mig just nu och jag saknar den
varma famn som brukade göra allt bättre. Den famn och de kyssar som gjorde mig lycklig.
Jag saknar min bästa vän som just nu inte ens är innanför Sveriges gränser.
Jag saknar mormor som alltid brukade göra allt bra igen. Framför allt saknar jag mig själv,
den Mika jag var precis innan jag tog studenten. Då var jag stark, jag var den jag alltid
har velat vara. Det känns som om det var i en annan livstid.
Jag vill tillbaka. Vill vara lycklig. Vara mig själv. Bara Mika.

Har precis sett denna. Så otroligt fint filmad. Är helt kär.
Håkan Hellströms musik räddade mig när jag mådde som sämst. När jag inte såg någon
mening med någonting så fanns han där och förstod. Jag var 14 år och ville inte längre
leva. Han visade mig vägen mot glädjen igen, den väg som jag hade ramlat av. Jag hade
gått fel men hittade rätt igen - med hjälp av Håkans musik.

Nu räddar han mig igen, som en trogen vän.
Han finns alltid där, min älskade Håkan.
Denna film är lika fin som honom.

Ligger i ett mörkt rum och vill inte gå upp. Klockan närmar sig nio och då måste jag bege
mig mot jobbet. Känns tungt men ändå riktigt skönt - älskar att jobba i bokhandeln.
Fast min kropp skriker efter sömn samtidigt som den inte vill sova mer, är riktigt svårt att
förklara - min kropp är konstig.

Nu ska jag ligga här i sängen en liten stund till, sen ska jag göra en sallad som jag kan
ha till lunch och efter det måste jag fixa till mig inför dagen. Får se hur detta slutar.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Var jag en mördare i mitt förra liv?
Hon borde finnas där vad som än händer,
ändå är hon den första som vänder ryggen till.

Det var längesen jag kände mig såhär värdelös,
som om min existens inte är betydelsefull.

Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Det är något med denna låt. Den berör mig.
Tycker den är bättre med Jerry Williams, men hittade inte den.
Fast denna är också bra. Riktigt bra. Ryser.

Ett tips: Gå inte in på bloggar om kärlek när ni inte riktigt vet om ni är glada eller lite nere. Nu sitter jag här och drömmer mig bort till en annan tid, till en annan plats som egentligen inte är så långt borta. Det gör så ont. För ont.

En av texter som berörde mest är den nedan:
"Never thought I would be in this position. Remembering every touch, every single word. How my heart always raised when I looked into your eyes. Our sharing of cigarettes and serious talk. Laughter. Kisses. Hugs. Your hands around my body when spooning. Your smell.

For these seven months, my world has been revolved around you. Even though your world didn’t seem to have anything to do with me during this time, until yesterday. Telling me that you have to fix things, that you’re not perfect-but you’re willing to try, how you are longing for my hugs. Ending the conversation with me asking for you-without an answer. Texted you this morning, asking if your night had been a bit hazy-no answer.

You have been making my mind go crazy for seven months, still are. With this being the worst time ever. I want you, I want to try. Me standing here with my hands down, ready to take the punch. I want to know if you’re willing to try, or if these precious times together for me, have been nothing but a good way to spend a few hours. Let me know, the sooner the better."
Källa: LeLove

Eftersom jag har så mycket att göra för tillfället, så får ni nu ta del av fler av mina favoriter.
När jag tänker efter så vet jag inte riktigt varför jag har valt just dessa, men de betyder
alla mycket och det är några av de jag är mest nöjd med. Sedan har jag lagt in dem i
ordning, efter datum. Så den som är först togs innan de andra och så vidare.
Enjoy.

Dessa tog jag för några dagar sedan. Vi hade en sen föreläsning och mörkret hann falla
innan vi skulle åka hem. Nu är det praktik i två veckor som gäller. Gud vad jag kommer
sakna Malmö, så mycket att det gör ont.

Jag försöker intala mig själv att han inte längre är en del av mig, att hans existens inte
berör mig. Det är lättast att säga det om någon frågar, det blir inga fler frågor då. Om
jag säger att han inte berör mig längre, att jag inte tänker på honom alls. Det må vara
en av det svartaste lögner som finns men en lögn för att skydda sanningen.

För han äger fortfarande en del av mig, en del som jag egentligen inte vill ha tillbaka.
Den är hans, precis som den delen vill vara. Så fort jag blir ensam och en tystnad
sprider sig runt mig så finns han där. I varje tanke, varje ord, varje dröm och mardröm.
Till viss del så tillåter jag det eftersom ett liv utan honom känns omöjligt. Även om det
enbart är tanken på honom som finns kvar, så räcker det - bara jag har en liten del.

Insikten har slagit emot mig och jag har nu börjat förstå att jag faktiskt kan vara lycklig
utan honom. Det gör ont, nästan för ont ibland - men det går. Jag överlever. På sista
tiden har jag varit riktigt glad, även om livet är ytterst jobbigt för tillfället. Men jag har
lärt mig att se det som är bra, inte bara fokusera på det som är dåligt.

Fast jag saknar honom, mer än vad jag vill erkänna. Jag saknar hans läppar, hans hud,
hans röst och all den närhet som jag behövde då. Jag behöver den fortfarande, fast inte
på samma sätt. Men han finns där, inom mig. Även om jag inte vågar erkänna det och
även om jag ljuger när någon frågar. Ja, han finns där. Inuti mig. Som en del av mig.

Även om dessa foto inte är perfekta på något sätt så kan man ändå se en skillnad mellan
dessa och andra jag tagit. Ljuset är annorlunda och mycket annat lika så.
Jag är helt kär i den kamera jag tog dessa med - Canon 550D.
Jag har bestämt mig nu och det blir en sådan jag ska köpa, ska dock vänta till efter jul
då jag har lite mer pengar och priset kanske har gått ner någon hundralapp.

Fick låna min brors kamera, Nikon D3100, för att testa om det är något jag gillar.
Jag har planerat att köpa en ny kamera efter jul, även om jag gillar min Canon 1000D
så är den inte riktigt så bra som jag vill att den ska vara.
Fick testa min vän Johans kamera, Canon 550D, och jag föll direkt. Vill ha den! Så om
jag inte hittar någon annan så blir det en sådan jag kommer köpa i slutet av detta året.
Imorgon kommer ni förhoppningsvis se några foto som jag tagit med den kameran,
Marie måste bara skicka dem till mig, så kommer ni se skillnaden.

Dessa ovan är tagna med min brors kamera.

Såhär kan man se ut om man har varit vaken hela natten. Trött, hängig och allmänt seg.
Innan jag hade varvat ner efter bion igår och kommit i säng så var klockan lite över ett.
Eftersom jag skulle upp kvar i sex så vågade jag inte somna, hade aldrig vaknat när
klockan hade ringt då. Så jag har legat i sängen hela natten och läst och lyssnat på musik.

Jaja, kommer bli en tidig läggning idag, känner redan att det är dags att gå och lägga sig.
Fast får vänta några timmar till - nu ska jag på äventyr med pappa.

Även om mörkret har dränkt Ystad så tänker jag tillbaka på en solskensdag i Malmö.

Här har ni de tre som gör högskolan så mycket roligare. Det går inte en dag utan skratt-
anfall, seriösa pratstunder och leenden som förgyller vilken dag som helst. Det känns
helt underbart att ha hittat så fantastiska människor i klassen. De är få men de finns där.

Idag har jag tusen saker att göra och jag är faktiskt glad att dagens lektion är inställd,
vilket innebär att jag inte ska åka in till Malmö - det blir en massa fix här i Ystad.

jag älskar Malmö.

Här har ni Fia, världens sötaste och gulligaste katt.

Detta är Therese, eller en del av henne. När jag ser dessa så vill jag själv skaffa några,
så jäkla snygga alltså! Funderar på att boka tid och göra det jag vill ha på kroppen. Har
väntat i fem år nu på att jag ska få tillräckligt med mod. Det är nog dags nu.

Såhär kan en ganska fin söndag se ut.

Sov som en gud inatt i min nya säng. Köpte min kompis säng när hon köpte ny.
Herregud, jag älskar denna säng jag ligger i nu!
Det är verkligen en härlig morgon, har inte mått såhär på gud vet när.
Hoppas ni alla får en fin söndag.

En tanke slår mig, som så många gånger. Fast denna stannar längre än vanligt, den är
mer explosiv. En tomhet uppstår och den totala hopplösheten slår mot mig som en stor
våg av sorg. Jag minns varje ord, varje kram, varje kyss, allting som har tagit mig till
just denna punkt.
Halsen dras ihop och det är svårt att andas. Ut kommer bara kvävda ljud som inte riktigt
hör till. Ögonen blir fuktiga, en tår faller ner för kinden. Sedan faller det allt fler tills
kudden i min famn är blöt och ingenting känns värt någonting längre.

Samtidigt dyker tanken om ett halvt hem upp. Om kvinnan som borde vara på ett helt
annat sätt. Om ett hem som jag inte längre vill komma hem till. Det känns som tio knivar
i magen, knivar som får mig att falla ner från sittandes till liggandes.
Tårarna blir allt fler och kudden som jag krampaktigt kramar blir allt blötare. Inte ens
sängen känns bra längre. Där finns för många minnen, skratt och tårar. Allt fler tankar
slår emot mig och skapar ännu ett ärr i mitt hjärta.
Tillslut får jag panik, vet inte vart jag ska bli av - det gör för ont. Jag kan inte sluta gråta,
kan inte sluta tänka på allt som hänt. Känner mig bortkommen, förlorad. Jag faller allt
längre ner, snart har jag träffat botten.
Även om botten är välkänd för mig så har jag aldrig varit rädd för att inte kunna ta mig
upp igen. Denna gång är jag det. För det känns. Så mycket. För mycket.

Ingen redigering. Inga skeva perspektiv. Bara den nakna sanningen.

Såhär kan det se ut på en Koppen-fika med Ann-Sofie(för mig är hon Fiso).
Vi tog en liten fika igår eftersom jag ville förtränga tentan, vilket gick väldigt bra eftersom
Fiso alltid får mig att tänka på allt bra i livet. Det bli så mycket roligare när vi umgås.

(Kära Ann-Sofie, om du klagar på dessa foto på dig kommer jag bli ytterst ledsen då jag
faktiskt är riktigt nöjd med dem. Du är skitsnygg!)

Jag är trött och slår mig själv i huvudet med kurslitteraturen - precis som vanligt.
Jag har fortfarande inte börjat på tentan och jag tror faktiskt inte att jag går hela
vägen denna gången. Det kommer antagligen bli en omtenta för mig. Känns inte
bättre än så. Orkar verkligen inte mer...

Jag har skrivit 0 ord på min tenta.
Jag ska ha skrivit 2500 ord innan imorgon 23.59.
Jag har inte läst någon kurslitteratur.
Jag ska referera till kurslitteratur i tentan.
Jag har ingen aning om hur detta ska sluta.
Jag ska vara klar imorgon, så är det.

Nu ska jag gå en runda och förtränga detta,
får snart panik på riktigt.

Rebecca & Fiona's nya video för Jane Doe är ganska sick.
Jag älskar den.

Idag är det plugg som gäller hela dagen. Ska nu äta lite frukost, se ett avsnitt av OC
och sen är det dags att bege sig mot Koppen. Jag pluggar väldigt bra där och jag
hoppas på en väldigt produktiv dag.
Målet är att blir klart med fyra små reflekterande texter och sedan börja på tentan
som ska lämnas in imorgon. Önska mig lycka till.

Idag blev det en fika på Espresso House med Emmylie,
hon är hemma nu och har lite lov. Känns helt underbart faktiskt.
Det är alltid lika roligt att umgås med henne.

Såhär kan det se ut en lördag när fyra fina damer träffas på ett litet rum.
En helt underbar kväll, tack för att ni finns. ♥

When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone, but it goes to waste
Could it be worse?

When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth.


Detta har, utan tvekan, varit en av de värsta dagarna i mitt liv.
Jag vet inte om jag orkar sätta ihop alla bitar av mig själv igen,
inte ännu en gång.

Här sitter jag och är stressad, ändå skjuter jag på att hoppa in i duschen. Det blir alltid
såhär när jag har tider att passa. Jag har mycket tid på mig men väntar ändå till sista
minuten innan jag börjar göra mig klar. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att bli bättre
på att hålla tider, får helt enkelt ta mig i kragen och börja flera timmar innan. Det skulle
nog kunna funka.

Jag ska i alla fall duscha, fixa mig och plocka fram lite grejer. Emmylie, Elin och Stephanie
kommer hit lite senare och då är det fest hela natten lång. Om jag ska vara ärlig så har
jag längtat efter denna kväll. Satan vad taggad jag är. Vill att festen ska börja.

Vad ska alla andra göra ikväll?

(fotot på mig har Marie tagit)

Såhär kan det se ut en fredag när jag umgås med Marie.
Först skola, sen gick vi till Willys och handlade och efter det så blev det bara mys. Jag
fick se hennes och Johans nya lägenhet, vi lagade mat(Marie lagade, jag tittade på),
såg idol och pratade en massa. Johan och Patrik var också med även om de mest fixade
med Johans dator.
Ja, en riktigt mysig kväll. Jag sprang runt i deras lägenhet och tog foto tills jag svimmade.

Såhär ser det ut utanför mitt fönster just nu.
Dimman gör tröttheten ännu mer påtaglig, men jag kämpar.
Har riktigt mycket att göra idag, även om jag inte riktigt vet vad som händer.
Nu ska jag äta lite frukost och se ett avsnitt OC, sen ska jag handla med pappa.

Just nu känns allt helt okej.
Känner mig lite tråkigt, därför jag inte uppdaterat.
Vi får se vad morgondagen har att bjuda på.
God natt och sov gott alla söta där ute.

Såhär såg Ystad ut i förrgår när dimman tog över.

Official video.

Slow down, lie down,
remember it's just you and me.

I just want you closer,
is that alright?
Baby let's get closer tonight.

Grant my last request
and just let me hold you.
Don't shrug your shoulders,
lay down beside me.
Sure I can accept that we're going nowhere,
but one last time let's go there,
lay down beside me.

I've found that I'm bound ,
to wander down that one way road.
And I realise all about your lies,
but I'm no wiser than the fool I was before.

Oh baby,
tell me how can this be wrong?

Idag har jag träffat Stephanie. Hon är hemma denna veckan, hon pluggar ju i Borås nu
och är inte hemma så ofta som jag hade velat. Idag insåg jag hur mycket jag faktiskt har
saknat henne. Mer än jag vågat erkänna. Det var underbart att få träffa henne igen.
Prata. Skratta. Umgås. Vara glad. Ja, det har varit en underbar dag.

Trötthet. Ensamhet. Men ändå så mycket lycka.