Jag måste erkänna och säga att det har varit en väldigt jobbig dag. Har tänkt för mycket,
på allt som har hänt, händer och kommer att hända. På mormor och morfar. På mamma.
På mannen som äger mitt hjärta. På alla misstag, allt som inte har blivit sagt. På allt som
har sagt som egentligen borde ha varit kvar i det tysta.

Tårar har fallit denna dag, i tusental. Det är kaos inom mig just nu och jag saknar den
varma famn som brukade göra allt bättre. Den famn och de kyssar som gjorde mig lycklig.
Jag saknar min bästa vän som just nu inte ens är innanför Sveriges gränser.
Jag saknar mormor som alltid brukade göra allt bra igen. Framför allt saknar jag mig själv,
den Mika jag var precis innan jag tog studenten. Då var jag stark, jag var den jag alltid
har velat vara. Det känns som om det var i en annan livstid.
Jag vill tillbaka. Vill vara lycklig. Vara mig själv. Bara Mika.