Ligger i sängen och lyssnar på vinden som nästan fäller träd utanför. Försöker rymma,
lämna platsen en stund. Till något mysigare. Lyckligare. Jag inbillar mig att jag inte existerar
just nu i just denna säng. Jag är på en helt annan plats. Bland fulla människor, bra musik
och många skratt. Där jag vill vara. Där jag hör hemma.
Jag tar in allt en gång till och minns saker som ruset hade tryckt undan för en stund. Det
återkommer och skapar nya känslor. Så mycket starkare än innan.

Tillslut vaknar jag till och inser att jag ligger kvar i samma ensamma säng med samma
längtan som inte vill försvinna. Ut högtalarna lyder texter som "För en minut sen var du
min. En tredjedel av den jag var går hem  för en är krossad, en är din. Det här är slutet
på vår film. Från och med nu. Från och med du. Jag minns varenda scen ifrån vår film."
Olika låtar, olika artister och grupper - alla får mig att känna precis samma sak.
Först närhet. Sen lycka. Kärlek. Tillhörighet. Glädje. Efter en stund slår verkligheten till och
då ersätts dessa känslor av ensamhet. Mörker. Tårar. Ilska och slutligen saknad.
Ren och skär saknad. För jag minns precis allting från oss.
Varenda sekund. Varenda scen. Varenda hjärtslag.

Så jag försöker rymma igen. Komma bort, till något lättare - något så simpelt men ändå
så komplicerat. Det är där jag lever så ofta jag kan.
Med kärleken. Med lyckan. Med skratten.
Med honom. Alltid tillsammans med honom.