Kylan trycker på vilket gör att täcket sveps allt hårdare runt kroppen. I min säng är jag
trygg, i säkerhet från omvärlden. Det är här jag kan vara utan att behöva göra. Ingen ser
eller hör när natten slår sin rot inom mig. I hemlighet drömmer jag om en annan tid,
andra hjärtslag. Det är här jag hör hemma, i en säng som är tillräckligt stor för en.
Bara en. Mörkret slår inte till lika hårt när man är en, som om det känner att ensamheten
redan har gjort hjärtat svart.

Hösten har gjort sitt intrång och de träd som fortfarande står stolt med löv på grenarna
kommer snart tappa alla sina kläder och bli nakna. Fast det är vacker det med.
Otroligt vackert.
Bruna färger kommer klä marken och regnet kommer göra dem svävande. Det är det som
gör hösten så vacker. Färgerna. Illusionerna. Mörkret. Det är som i en fantasifull saga utan
något riktigt slut. Det är då det är som bäst. När man måste följa med enda till slutet för
att få veta om det är lycklig eller inte.

För ett år sedan så sov jag inte ensam i denna säng jag sitter i nu. Då fanns där en till.
Någon som fick hösten att stanna upp och sommaren började nästan leva igen. Som ett litet
mirakel. Det var precis så det var, ett magiskt mirakel som försvann allt för snabbt.
Fast så är det alltid med gåvor, man får ha dem en stund innan de försvinner. Borttappade.
Efter ett tag så glömmer man att man fick dem från början, och saknaden gör inte så ont.

Denna höst kommer inte bli samma som förra.
Fast jag älskar ändå hösten precis lika mycket.
Ensam i min säng drömmer jag mig bort, till ett sagoland av bruna och gula löv.
Till ett ställe där jag är mig själv med den som får mig att känna.
Det är nytt. Vackert. Och bara vårt.