"Du måste glömma honom."
Hur ska jag kunna glömma ett år och sju månader?
Alla samtal, fjärilar i magen och leenden.
Alla kyssar, kramar och stunder tillsammans.
Jag vet att min hjärna hade vunnit över hjärtat om jag bara hade velat. Fast jag kan
inte förneka det som jag verkligen vill ha. Tids nog kommer det bli lättare, jag kommer
aldrig glömma, men smärtan kommer lugna ner sig och tillslut bara bli till ett litet ärr.
För en vecka sedan sa en man till mig att man aldrig glömmer sin första kärlek, den finns
alltid där som en påminnelse om det första speciella. Det var en insiktsfull pratstund som
fick mig att förstå att det jag känner nu kommer aldrig försvinna. Även om det en dag
kommer krympas ihop och läggas längt bak i någon liten låda i mitt hjärta, men jag vet att
det aldrig riktigt kommer tillintesgöra.

Även om det egentligen aldrig fanns någon riktig början så har det ändå tagit slut på något
vis. Att glömma existerar inte, men att försöka somna varje natt och vakna varje morgon
utan att livet känns hopplöst - en dag kommer det vara möjligt. När allt jobbigt kommer på
samma gång, då känns livet meningslöst. Totalt jävla meningslöst. Det är med viss bitterhet
och sorg som jag i tystnad föraktar livet.

Över ett år och inte ens ett simpelt "hej då" eller en kram innan. Bara ett slut. Ett smärtsamt
och hjärtbristande slut. Egentligen finns det inget att begära eftersom det aldrig fanns någon
form av oss, men det hade varit lättare att förstå då - om det hade funnits något litet där
som bevisade att allt inte bara var en enda lång dröm. Något som sade att nej, det var inte
bara jag som levde med fjärilar i magen ibland. Bara något litet. Något enkelt. Någonting.