Jag har alltid varit en del av något. I olika bemärkelser har jag aldrig varit helt ensam.
Jag har alltid bott tillsammans med någon annan, alltid tillhört minst en duo. Det har
funkat för mig och när jag tänker efter finns det inte mycket att klaga på. Dock har jag
känt mig instängd på sista tiden, som om val jag gjort alltid har påverkat någon annan.
Det har inte haft någon betydelse om valen har varit viktiga eller inte - det har alltid
skapat samtal, eftertänksamhet och ibland även bråk.

Snart kommer jag kunna kalla något för mitt eget. Jag kommer kunna göra egna val,
skapa egna förutsättningar och få leva det liv jag alltid velat. Det kommer bli mitt, bara
mitt - något som ingen annan kan röra, vare sig de vill det eller inte. Den känslan är
riktigt stark och den knuffar nästan omkull mig - fast det känns jäkligt bra.
Nu har jag börjat räkna dagarna tills dess att jag slipper alla måsten, alla tvång och alla
situationer där jag känt mig mindre värd än ingenting. Även om det är nervöst med en
förändring måste jag ta denna chans till en ny del i mitt liv, en ganska liten men ändå
väldigt betydelsefull. Nervöst men bra, precis som det ska vara.