Ni vet när livet känns sådär lagom behagligt?
Man lever i en liten bubbla som är fylld med plugg, jobb, vänner och stunder när man
tänker på ens eget liv och känner glädje. Det finns rutiner, planer och saker som ska
göras - inte för att man måste utan för att man vill.
Sen kommer det, som en käftsmäll rakt i ansiktet. Det kommer när man minst förväntar
sig det, när livet faktiskt börjar bli bra och man på något sätt har glömt det som dragit
ner en. Men sen står det där framför en och stirrar på en som om man vore det enda
som fanns. Som om det har siktat in sig på mig, bara mig. Ett sms. Detta sms skär upp
allt inom en som man en gång försökt begrava, något som faktiskt gick ganska bra till
denna stund. Det är nästan som om Ödet spottar en i ansiktet och sparkar på en tills
man ligger ner - sen fortsätter det sparka bara för att det ska göra extra ont.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra just nu. Jag vet att jag måste gå till jobbet, vara trevlig
och försöka hjälpa alla som behöver det. Men jag vet inte hur jag ska hjälpa mig själv.
Som många gånger innan måste jag torka bort tårarna som rinner, klä på mig, försöka
äta något och sen göra det jag gör bäst - låtsas att allt är okej trots att jag håller på att gå
itu inombords. Det var länge sedan jag behövde göra det, låtsas att allt var annorlunda.
Allt på grund av ett jäkla sms, ett sms som jag har längtat efter men som jag i efterhand
önskar att jag inte hade hoppats på och begärt.

Vilken morgon, vilken jäkla morgon.