För några år sedan hade jag en bästa vän som var mitt allt. Hon var den som fick mig

att se det fina i livet, uppskatta varje dag som om den vore den sista och hon fanns där

för mig när jag mådde dåligt och behövde stöd. En dag insåg jag att hennes omtanke

för mig egentligen grundades i lögner och svek som tillslut förstörde vår vänskap. Än

idag kan jag tänka tillbaka på den tiden och sakna det, alla skratt som vi delade, alla

dagar och kvällar som var så speciella. Fast jag vet att det aldrig hade funkat eftersom

hon inte brydde sig på det sätt för mig som jag gjorde för henne.

När vår vänskap var över lovade jag mig själv att aldrig tråna och kämpa för en vänskap

som bara var fantastisk på utsidan. Jag var trött på att bli sviken gång på gång och det

var inte värt all smärta. Hellre ensam än vän med någon som egentligen inte bryr sig.

 

Jag har ofta haft tur när det kommer till vänner då jag har hittat de få guldglimparna som

finns. Min tacksamhet för de kommer aldrig försvinna och det finns väldigt lite som jag

inte hade gjort för mina vänner. Jag uppskattar dem och kommer alltid tacka högre

makter för de vänner som verkligen bryr sig om mig och finns där för mig vad som än

händer. De vänner som hör av sig bara för att fråga hur det är med mig, de som lyssnar

när jag behöver prata om löjliga saker, de som bjuder mig på fester eftersom de vill ha

mig där, de som frågar om jag vill följa med på en rolig utflykt, de som alltid finns där.

 

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, förutom att jag vill tacka de vänner

som får mig att se alla ljusglimtar som livet frambringar. Jag vet att jag ibland kan

stänga av och det verkar som om jag inte bryr mig, fast det gör jag - mer än man kan

tro. Tack till er, ni som förstår - ni kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.