Natten hade gjort sitt intrång och gatorna var tysta. Jag stod och väntade på någon som

alltid fått mitt hjärta att banka snabbare. Tillslut stod han där, bredvid mig och vi skulle

börja gå hemåt till mig. Som många andra gånger visste jag hur det skulle bli, som det

alltid brukade - fast sedan tog han min hand. En enkel gest som fick mitt hjärta att stanna

i några få sekunder. Jag frågade varför. Han kysste mig. "Därför", sa han.

Vi gick bredvid varandra, lika tysta som staden - bedövande och ljuvlig på samma gång.

Jag började hoppas, för en liten stund vågade mitt hjärta släppa ut alla känslor på en och

samma gång. För en stund fanns inget annat, bara vi. Jag tänkte på alla stunder som vi

delat, på allt som fått oss till just denna punkt. När han tog min hand, då lämnade jag över

mitt hjärta till honom en sist gång. Hoppet fanns där, det hopp som en gång hade övergett

mig.

Ännu en gång tog han mitt hjärta i sin hand och tryckte åt, krossade det. Tänk vad några

få ord kan göra med en människa. Få ord som skapar en mening som förgör. Som på

något sätt krossar allt inom en. Man blir som en skal, allt inom en fryser till och blir till små

iskristaller när man går i tusen bitar inombords. Alla minnen som skänkt mig glädje blev till

små mardrömmar, alla som små knivstick som vägrar läka - som aldrig kommer läka.

Två minuter, minuter som jag skulle vilja tillintetgöra. Att titta in i de ögon som alltid varit

speciella och inse att när de tittar tillbaka känner de ingenting. De ser bara en i mängden,

någon som är utbytbar - som inte betyder. De ögon som jag inte kan förtränga, kyssen den

natten som aldrig kommer lämna mina läppar helt, morgonen efter när en arm läggs runt

min midja och kramar till som om jag var det enda som var viktigt. Lögner. De finns där

hela tiden men man väljer att vara både blind och döv - den påhittade lyckan är bättre än

ingen lycka alls. Fast det kommer en dag när allt slår emot en och livet blir som en enda

stor sorg. Den dagen är nu.