Jag har alltid trott att kollektiviteten skulle vinna över ensamheten, lika säkert som solen går upp varje morgon för att sedan gå ner varje kväll. Jag har aldrig varit bra på att vara ensam, det är situationer jag inte satt mig i eftersom det skrämmer mig. Att vara ensam med mig själv var en gång det värsta som fanns, min värsta fiende. Fast på sista tiden har jag insett att ensamheten har blivit min bästa vän. Istället för att förgöra mig så har den fått mig att se livet ur ett helt annat perspektiv.

Innan levde jag på människorna runt mig, det var de som gjorde mig glad och stunderna utan dem är tillfällen jag knappt vill minnas, tomma svarta hål utan något ljus. Det gick så pass långt att jag blev beroende, mina vänner blev som en drog som jag försökte omringa mig av så ofta jag kunde. Jag formades efter andra, var inte längre mig själv - precis som jag ville att det skulle vara. För om jag inte var mig själv så behövde jag inte ta tag i allt som hade med mig att göra. Då fanns jag inte.

 

En dag förändrades allt. Jag vet inte om det var de eller jag som förändrades, men det var inte längre samma sak. Drogen hade blivit ett gift som sakta men säkert började tillintetgöra mig. Det var nog jag eftersom jag lät det gå så långt, till en plats där jag varken kände mig som mig själv eller någon annan. Men en dag slog det mig, behovet av att vara någon annan hade gjort mig till en hatisk människa som inte längre såg någon glädje i livet. Bara bitterhet. När jag tänker efter var det en bra dag, även om den inte är ett bevarat minne.

Jag lärde mig att jag måsta acceptera den jag är, precis som jag är just nu. Jag förstod även att vänner som bara fanns där när de behövde mig, inte när jag behövde dem, var inte vänner som var nödvändiga.

 

På sista tiden har jag förlorat flera väldigt nära vänner, vänner som jag saknar och tänker på varje dag. Jag vet att det är mitt fel att det är såhär, jag lät min osäkerhet trycka bort de som betytt mest för mig. Jag kan bara hoppas att de en dag inser att jag enbart gjorde det eftersom jag var rädd, rädd för världen och för att de en dag skulle lämna mig. Fast varje dag är jag även tacksam för att jag kan se på mig själv och säga att jag älskar mig, för det gör jag. Jag är ganska fantastisk när jag tänker efter, för jag lyssnar och finns där när någon av de som bryr sig om mig behöver. Jag har varit bitter och hatat vardagen i nästan hela mitt liv, det har inte känts rättvist att jag har varit den som fått allt det "dåliga". Nu inser jag att jag fick något helt vanligt, men gjorde det till något dåligt - det var mitt eget fel. En dag släppte jag allt, all bitterhet och allt hat, för att börja om på nytt. Detta är första gången någonsin som jag ser ett lycklig slut för mig själv, ett slut som jag själv kommer skapa - om det så är i ensamhet eller i ett mer kollektivt sammanhang, det är det enbart tiden som vet.