Jag lyfter mitt huvud och möter din blick, det är som om tiden stannar. Jag ser vad som varit, alla minnen som vi delar - bara du och jag. Jag minns tiden då du nästan var allt, när mina steg följde dina. Då när vår vänskap var evighetsbunden. Vi pratade om allt som skedde i våra liv och tillsammans skapade vi något som jag aldrig varit med om förut. Vår vänskap handlade inte bara om två människor som lärt känna varandra, det var som två vänner som förlorat varandra i tidigare liv och som sedan hittat varandra igen. Länge trodde jag att det inte bara var jag som kände så, tills en dag när du visade mig motsatsen.

Jag ser din tomma blick som stirrar på mig och inser att vi har förlorat varandra på vägen. De mål som vi haft och som vi båda lyckats med har skapat ett berg mellan oss - ett berg som jag inte vill bestiga då jag vet att du inte ens tänker försöka gå över från din sida.

Att förlora en vän kan vara smärtsamt, men att förlora någon som betyder så mycket mer är förkrossande. Tårarna har fallit varje gång jag minns hur fint det än gång var, hur värdefullt varje ord från dig var. Nu är det ord som saknar mening och sammanhang, ett kaos som jag inte kan lösa längre.

Det är som ett tyst farväl, när vi avslutar vårt möte. Jag säger farväl till det som varit, alla minnen som gjort mig så lycklig genom åren. Jag säger även faväl till alla de gånger jag intalat mig själv att du inte sårat mig fast jag innerst inne vet att du är den som sårat mig mest. Jag inbillar mig att du också säger farväl, på ditt sätt. Vi vet nog båda att det är slutet på något, men det är även en början. En början på något annat, något nytt.

 

Just nu lever jag i en tomhet som inte kan fyllas, en del av mig som alltid kommer vara tom. För det gör så jäkla ont att se in i någons ögon och inse att man inte betyder något längre, att man är utbytbar. Därför tar jag en paus, från de blickar som inte längre bryr sig. Mitt liv är kaotiskt, något som gör att jag knappt håller mig ovanför ytan - för varje dag som går så sjunker jag ytterligare. Därför har jag ingen ork att försöka, att låtsas eller vara någon jag inte är. Något som gjort att de blickar som en gång gav mig allt nu har vänt ryggen till. Något som gör ont varje gång jag tänker på det, som förgör mig, men som jag inte längre kan tänka på eftersom det hade gjort att jag nått botten. Jag klarar inte det. Inte nu.