De sista tio veckorna kan ha varit de värsta i mitt liv. Egentligen kan jag inte förklara varför de varit förgörande, mest beror det på kursen jag har läst genom min utbildningen - en kurs som knäckt mig. Jag har gråtit, varit arg och känt mig värdelös - jag har även funderat på att hoppa av utbildningen eftersom jag inte ansett att jag skulle bli en bra pedagog. Stressen har varit en konstant följeslagare den sista tiden och kroppen har knappt klarat av att hålla sig upprätt. Mat har inte existerat, inte sömn heller. Jag har varit orolig hela tiden, över min utbildning och allt annat i livet som på något sätt blev mer intensivt.

 

Jag vet själv att jag har varit komplicerad många gånger, jag har även varit arg på världen och vissa runt mig som utökat stressen jag känt. Det har inte varit lätt att vara nära mig, ibland har jag inte ens varit kontaktbar. Fast en del har funnits där för mig trots detta - som har pratat med mig, gett mig kramar och funnits där när jag gått itu. Ibland har det räckt med en blick för att jag inte ska ha känt mig ensam, en blick som säger att jag vet hur det är och det kommer bli bättre snart. De har inte varit många, men de har funnits där när jag har behövt dem. Att äta tacos hemma hos en vän och bara prata om livet, eller att åka ut till ett litet hus på landet och mysa i en soffa - det är saker som fått mig att glömma livet en liten stund. Jag har fokuserat på annat och skrattat som om livet var perfekt - vilket det har varit under dessa stunder. Tack till er som stått bredvid mig hela tiden, som har förstått hur dåligt jag mått och bara bevisat för mig att jag inte är ensam. Ett speciellt tack till min fantastiska pappa, min älskade Fia, söta Elsa och fina Carina som verkligen har lyssnat på mitt tjat och alla utbrott. Ni förstår inte hur mycket det har betytt för mig, ni har fått mig att känna mig värdefull.

 

Denna tid har även fått mig att se vilka människor som verkligen bryr sig om mig. De kontakter som en gång alltid var hela har nu delats på mitten. Allt annat har blivit viktigare än mig och därför har jag nu tagit avstånd från det som sårat mig så djupt. Det känns verkligen som ett avslut på något, vad vet jag inte, men det känns inom mig. Det senaste året har visat hur mycket en människa kan förändras och hur enkelt det är för vissa att klippa banden till de som, enligt dem, var vänner de aldrig ville förlora. Det gjorde ont i början, riktigt jäkla ont, men nu har jag börjat blicka framåt och genom detta har jag funnit de vänner som aldrig kommer lämna mig - vad som än händer. Jag har hittat en väldigt speciell människa som jag verkligen litar på. Hon vet allt, precis allting. Jag har berättat saker för henne som ingen annan har någon aning om, men jag vet att det stannar hos henne - den tanken skänker mig glädje varje dag.

 

Ja, de sista tio veckorna har både varit de värsta och de bästa. De har gett mig en större insikt i mig själv och i andras tankar och handlingar. Om jag tänker efter så skulle jag nog gjort om dem igen om jag fick bestämmer för de har fått mig att inse vad jag verkligen vill göra med mitt liv.