Ibland står jorden stilla, i små sekunder som ingen märker. Det är de stunder som gör

livet mer verkligt. Det sker när en man kysser en kvinna för första gången, eller när en

pappa slår sitt barn för att barnet inte tagit undan efter sig. Ibland händer det när en

man går genom ösregn utan mål eller plats att ta vägen, eller när en kvinna gråter när

hon ser sitt nyfödda barn för första gången. Det finns där, runt oss hela tiden - sekunder

när världen hoppar över ett andetag. Det sker snabbt och omärkbart, men det genomsyrar

vardagen genom tysta små viskningar.

En gång, precis som många andra sena nätter, var jag ute och gick. Det var när ett

mörker låg över staden, trots att stjärnorna gjorde allt för att sticka ut. Jag bara gick,

utan att veta vart jag var påväg - men jag kunde inte gå tillbaka. Jag var påväg bort,

bort från det liv som krossat mig. Plötsligt, när jag stod på en helt alldaglig plats och

beskådade alla stjärnor, stannade jorden. I en sekund stod allt helt stilla. Det var över

lika snabbt som det påbörjats och hade jag blinkat just då hade jag inte märkt det.

Fast det gjorde jag inte. Jag såg. Jag kände. Jag förtrollades.

Jag vände om och gick hem, mot något som inte var krossande längre.