För cirka tre år sedan trodde jag inte att jag skulle klara av att överleva ett krossat hjärta. Varje dag grät jag efter att mannen som skänkt mig lycka hade lämnat mig. Det tog två år. Två år av sorg, smärta, ilska, förvirring och uppgivenhet innan jag kunde börja se det fina med livet igen. Jag lovade mitt hjärta att vara mer försiktig, att inte bara ge stora delar av mig själv till någon annan utan att ha en försäkran - ett skyddsnät.

 

Nu sitter jag här och ännu en gång värker bröstet och det är svårt att andas. Skillnaden denna gången är att allt är mycket värre - mer intensivt. För första gången såg jag något mer, något utöver det vanliga. Jag var redo att göra så mycket för något som var så bra. Nu vill jag inte göra någonting.

 

Det gör ont, så jävla ont. Om jag ska vara ärlig så är jag inte sugen på någonting och för första gången på nästan tio år så vet jag inte om jag orkar kämpa längre - varken för kärlek eller något fint avslut.