Kommer det någonsin kännas bättre?
Kommer det bli lättare?
Kommer mitt hjärta bli helt igen?

Halsen dras samman och ljuden som lämnar kroppen är inte mänskliga. Det låter som om någon dog, som om hjärtat slog sitt sista slag. Andningen är oregelbunden och det enda som hörs är den starka vinden utanför. Innanför väggarna ligger en bedövande tystnad. I sängen ligger en krossad själ, tårarna slår mot kudden likt arga vattendroppar mot hård asfalt.

Dagen är lika grå som mitt hjärta, det finns inget kvar att ge. Dessa dagar är värst då sorgen slår mot en som en piska - som tusen knivhugg i magen. Det blir bara värre och värre, känslan byggs upp inombords och tillslut vill den bara ta sig ut. Kroppen känns rastlös, som om den bara vill röra på sig - samtidigt så är den så trött att den inte ens kan röra en enda muskel. Det är dagar som denna som verkligheten verkligen slår mot en. Man blir chockad och nerslagen, brutalt misshandlad. Det är dagar som denna som får en att inte vilja ta fler andetag.

Det verkar inte bli bättre. Just nu önskar jag att jag inte hade förmågan att känna - det gör för ont. Jag vill inte tänka på allt som gjort mig ledsen och det blir ännu värre när jag tänker på allt som gjort mig lycklig - allt jag hade men som försvann. Jag önskar att jag kunde uppskatta orden och handlingarna som gjorde mig så glad, fast det gör fortfarande för ont för att uppskatta istället för att sörja.

Idag önskar jag att jag inte hade ett hjärta.