Det gör ont enda in i själen, det river och drar. Luften lämnar lungorna och kvar finns den krossade saga som en gång var min verklighet. Hur mycket jag än försöker blir det inte bättre, den del av mig kommer aldrig bli bra igen. Jag är en bil utan motor, ofunktionell och ej körbar.

Jag är tom, helt tom. Att lämna sängen gör ont, att låtsas att allt är bra gör ännu ondare. Jag är fast i en mardröm som aldrig tar slut, som jag aldrig kommer vakna upp ur. Hur ska jag kunna lita på när folk säger att det blir bättre, speciellt när det gör så jäkla ont hela tiden?

 

"Vi är inte sånna som i slutet får varandra."

Håkans texter har aldrig betytt så mycket som nu, låtar om brustna hjärtan och förlorade drömmar - låtar om mig. Mitt naiva hjärta lyssnar och känslan av ensamhet är inte lika stor, som om någon verkligen förstår hur det är. Jag blundar och låter orden omringa mig, en lugn nyans av alla sorts färger. Tårarna faller i takt med musiken och varje ord smeker min själ - helt plöstligt känns det inte längre så fel att gråta.

Jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det

Mina vänner säger: "Vakna upp och sluta tänk på det"
Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade.

Jag trodde att det skulle vara lättare att laga hjärtat andra gången,

tänk så fel jag hade.

 

Tystnad. Ensamhet. Saknad.

Tre ord som enskilda är harmlösa men som tillsammans skapar det kaos som växer inom

mig. Oftast är det bra, när jag inte tillåter mig själv att hamna i situationer där jag får för

mycket tid, tid för att tänka. Men när det blir så, när dessa tre ord vävs in i varandra för att

krossa mig - det är då jag går itu.

Hjärtat stannar, om så bara för två sekunder, och andningen slutar fungerar. Det är oftast

ett minne som påbörjar det, som får allt att komma tillbaka. Varenda ord som sagts, varje

kyss som gjort mitt liv lite bättre, varje gång han tog min hand - jag glömmer aldrig.

 

Jag vet att jag har sagt att det är okej, att jag mår bra. Och det gör jag. Oftast. Det är när

jag börjar tänka på att det är någon annan som får hålla hans hand nu som jag inte längre

fungerar. Att veta att jag är bortkastad, förträngd och glömd - det är då jag låser in mig i

mig själv och hatar. Hatar allt.

Ibland blundar jag och fantiserar om ett alternativt slut, ett slut där ensamheten inte

omringar mig. För en stund ligger jag där, med stängda ögon, och munnen formar ett

leende. Ett leende som alltid kommer vara hans, den del som aldrig kommer tillhöra någon

annan. En gång hade jag ett eget rum i hans hjärta, det rum som nu tillhör någon annan.

Men det var mitt för en kort stund. En lycklig och perfekt stund.

 

Jag har hittat tusen fel med mig själv, tusen fel som i mitt huvud gjorde att han inte ville

längre. Tusen anledningar. Sedan hittade jag tusen rätt som jag insåg att han aldrig fick

se. Tusen förhoppningar. Nu försöker jag skapa tusen nya jag. Tusen ljusglimtar.

En dag kommer det bli helt bra, då tårarna inte faller när jag tänker på den tiden som var

den bästa i mitt liv. Att tänka tillbaka på varje gång hjärtat började slå snabbare när han

tittade på mig som bara han kunde, det kommer också bli lättare. Det kommer en dag.

Just den dagen. Just den stunden. När jag blir fri. Fri.