nästan tre år.

För cirka tre år sedan trodde jag inte att jag skulle klara av att överleva ett krossat hjärta. Varje dag grät jag efter att mannen som skänkt mig lycka hade lämnat mig. Det tog två år. Två år av sorg, smärta, ilska, förvirring och uppgivenhet innan jag kunde börja se det fina med livet igen. Jag lovade mitt hjärta att vara mer försiktig, att inte bara ge stora delar av mig själv till någon annan utan att ha en försäkran - ett skyddsnät.
 
Nu sitter jag här och ännu en gång värker bröstet och det är svårt att andas. Skillnaden denna gången är att allt är mycket värre - mer intensivt. För första gången såg jag något mer, något utöver det vanliga. Jag var redo att göra så mycket för något som var så bra. Nu vill jag inte göra någonting.
 
Det gör ont, så jävla ont. Om jag ska vara ärlig så är jag inte sugen på någonting och för första gången på nästan tio år så vet jag inte om jag orkar kämpa längre - varken för kärlek eller något fint avslut.

en nattlig tanke.

Ibland är det enkelt att låtsas, nästan som en daglig rutin som görs per automatik. Ibland glöms sorgen bort och ersätts av något annat, som arbete som helt plötsligt kräver allt fokus trots att det snart är klart. Trots att det egentligen inte finns så mycket att göra. För det fokus som läggs på arbetet gör att tankarna kring allt det andra, det jobbiga, försvinner för en stund och blir som små moln som blåser iväg med vinden - långt bort. Ibland läggs allt fokus på att allt ska vara perfekt och även om det slutar med ett totalt nervsammanbrott så ska det göras perfekt - för om det inte är perfekt så läggs inte fokus på rätt sak. Allt för att vinden ska blåsa bort från en.
Fast en dag vänder vinden och då återkommer alla moln på samma gång, som ett inkapslat kaos.
Denna dag är just en sådana dag.

tankar från hjärtat.

Jag har alltid trott att kollektiviteten skulle vinna över ensamheten, lika säkert som solen går upp varje morgon för att sedan gå ner varje kväll. Jag har aldrig varit bra på att vara ensam, det är situationer jag inte satt mig i eftersom det skrämmer mig. Att vara ensam med mig själv var en gång det värsta som fanns, min värsta fiende. Fast på sista tiden har jag insett att ensamheten har blivit min bästa vän. Istället för att förgöra mig så har den fått mig att se livet ur ett helt annat perspektiv.
Innan levde jag på människorna runt mig, det var de som gjorde mig glad och stunderna utan dem är tillfällen jag knappt vill minnas, tomma svarta hål utan något ljus. Det gick så pass långt att jag blev beroende, mina vänner blev som en drog som jag försökte omringa mig av så ofta jag kunde. Jag formades efter andra, var inte längre mig själv - precis som jag ville att det skulle vara. För om jag inte var mig själv så behövde jag inte ta tag i allt som hade med mig att göra. Då fanns jag inte.
 
En dag förändrades allt. Jag vet inte om det var de eller jag som förändrades, men det var inte längre samma sak. Drogen hade blivit ett gift som sakta men säkert började tillintetgöra mig. Det var nog jag eftersom jag lät det gå så långt, till en plats där jag varken kände mig som mig själv eller någon annan. Men en dag slog det mig, behovet av att vara någon annan hade gjort mig till en hatisk människa som inte längre såg någon glädje i livet. Bara bitterhet. När jag tänker efter var det en bra dag, även om den inte är ett bevarat minne.
Jag lärde mig att jag måsta acceptera den jag är, precis som jag är just nu. Jag förstod även att vänner som bara fanns där när de behövde mig, inte när jag behövde dem, var inte vänner som var nödvändiga.
 
På sista tiden har jag förlorat flera väldigt nära vänner, vänner som jag saknar och tänker på varje dag. Jag vet att det är mitt fel att det är såhär, jag lät min osäkerhet trycka bort de som betytt mest för mig. Jag kan bara hoppas att de en dag inser att jag enbart gjorde det eftersom jag var rädd, rädd för världen och för att de en dag skulle lämna mig. Fast varje dag är jag även tacksam för att jag kan se på mig själv och säga att jag älskar mig, för det gör jag. Jag är ganska fantastisk när jag tänker efter, för jag lyssnar och finns där när någon av de som bryr sig om mig behöver. Jag har varit bitter och hatat vardagen i nästan hela mitt liv, det har inte känts rättvist att jag har varit den som fått allt det "dåliga". Nu inser jag att jag fick något helt vanligt, men gjorde det till något dåligt - det var mitt eget fel. En dag släppte jag allt, all bitterhet och allt hat, för att börja om på nytt. Detta är första gången någonsin som jag ser ett lycklig slut för mig själv, ett slut som jag själv kommer skapa - om det så är i ensamhet eller i ett mer kollektivt sammanhang, det är det enbart tiden som vet.

en låt förklarar allt.

 
Jag ligger i sängen och trycker huvudet mot kudden. Jag försöker gömma mig,
dölja tårarna som faller ner för mitt ansikte. Tankarna flyger inom mig och orden
ekar, orden som så många gånger innan har sårat mig. Jag trodde att jag var
starkare denna gång, att hennes ord inte skulle förgöra mig lika mycket denna
gång. Fast det skär inom mig, skär itu alla delar av mig. Precis som många
gånger innan så försöker jag gömma mig i sängen, låtsas att jag inte existerar.
Det blir lite lättare för mig, när fantasin blir ens verklighet, att inbilla mig att jag
varken är värdelös eller fel på alla sätt och vis. Fast varje gång hör jag hennes
ord i mitt huvud, ord som bildar sammanhang och förstör min perfekta fantasi.
Nu ligger jag i sängen som alla gånger innan har hjälpt mig att förtränga minnen
som punkterar varje lycklig tanke, dock blir det inte bättre denna gång. Trots en
lång stund med ensamheten blir havet inte grundare, jag sjunker allt djupare.
Helt plötsligt hör jag att jag glömt stänga av min radio och ur den hörs en låt som
jag aldrig hört innan. Jag lyssnar på musiken och texten, på varje ton som om det
är min räddare. Och det blev min räddning, min frihet denna kväll.
 
Det är intressant hur en specifik låt kan betyda så mycket för en människa,
hur just den låten kan frambringa en speciell händelse. Ovan har ni en helt
underbar låt som jag älskar. Fast även om jag älskar den så lyssnar jag inte
på den så ofta då den påminner om situationer som jag försöker lägga bakom
mig. Även om det är jobbigt att tänka tillbaka på vissa stunder är det ändå
skönt att minnas att jag inte är den människan längre. Jag är inte svag och
jag låter inte människor trampa på mig. Jag har fått en större medvetenhet
och lärt mig vem som finns där för mig och betyder mer än livet. Det är verkligen
fantastiskt hur musik kan berör så pass mycket, ganska magiskt.

om händelser i livet som avgör.

De sista tio veckorna kan ha varit de värsta i mitt liv. Egentligen kan jag inte förklara varför de varit förgörande, mest beror det på kursen jag har läst genom min utbildningen - en kurs som knäckt mig. Jag har gråtit, varit arg och känt mig värdelös - jag har även funderat på att hoppa av utbildningen eftersom jag inte ansett att jag skulle bli en bra pedagog. Stressen har varit en konstant följeslagare den sista tiden och kroppen har knappt klarat av att hålla sig upprätt. Mat har inte existerat, inte sömn heller. Jag har varit orolig hela tiden, över min utbildning och allt annat i livet som på något sätt blev mer intensivt.
 
Jag vet själv att jag har varit komplicerad många gånger, jag har även varit arg på världen och vissa runt mig som utökat stressen jag känt. Det har inte varit lätt att vara nära mig, ibland har jag inte ens varit kontaktbar. Fast en del har funnits där för mig trots detta - som har pratat med mig, gett mig kramar och funnits där när jag gått itu. Ibland har det räckt med en blick för att jag inte ska ha känt mig ensam, en blick som säger att jag vet hur det är och det kommer bli bättre snart. De har inte varit många, men de har funnits där när jag har behövt dem. Att äta tacos hemma hos en vän och bara prata om livet, eller att åka ut till ett litet hus på landet och mysa i en soffa - det är saker som fått mig att glömma livet en liten stund. Jag har fokuserat på annat och skrattat som om livet var perfekt - vilket det har varit under dessa stunder. Tack till er som stått bredvid mig hela tiden, som har förstått hur dåligt jag mått och bara bevisat för mig att jag inte är ensam. Ett speciellt tack till min fantastiska pappa, min älskade Fia, söta Elsa och fina Carina som verkligen har lyssnat på mitt tjat och alla utbrott. Ni förstår inte hur mycket det har betytt för mig, ni har fått mig att känna mig värdefull.
 
Denna tid har även fått mig att se vilka människor som verkligen bryr sig om mig. De kontakter som en gång alltid var hela har nu delats på mitten. Allt annat har blivit viktigare än mig och därför har jag nu tagit avstånd från det som sårat mig så djupt. Det känns verkligen som ett avslut på något, vad vet jag inte, men det känns inom mig. Det senaste året har visat hur mycket en människa kan förändras och hur enkelt det är för vissa att klippa banden till de som, enligt dem, var vänner de aldrig ville förlora. Det gjorde ont i början, riktigt jäkla ont, men nu har jag börjat blicka framåt och genom detta har jag funnit de vänner som aldrig kommer lämna mig - vad som än händer. Jag har hittat en väldigt speciell människa som jag verkligen litar på. Hon vet allt, precis allting. Jag har berättat saker för henne som ingen annan har någon aning om, men jag vet att det stannar hos henne - den tanken skänker mig glädje varje dag.
 
Ja, de sista tio veckorna har både varit de värsta och de bästa. De har gett mig en större insikt i mig själv och i andras tankar och handlingar. Om jag tänker efter så skulle jag nog gjort om dem igen om jag fick bestämmer för de har fått mig att inse vad jag verkligen vill göra med mitt liv.

old times.

(har fotat med mobilen, så kvalitén är inte alls bra!)
Igår tittade vi igenom lite foto från förr, det är så roligt att se ibland - speciellt sånt man
inte riktigt minns. Samtidigt som det är mysigt att titta igenom gamla foto så bildas det
ibland klumpar i magen när man stöter på foto på nära som inte längre finns med oss.
Fast jag vet att de sitter och vakar över mig, speciellt mormor som alltid finns i mina
tankar. Min familj är not to bad, not to bad at all.

Och alla mina tankar kretsar kring sjuka saker.

 
 
Dom 999 saker jag aldrig skulle göra,
dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort.

vänskap.

 
Vänskap är en kram eller ett enkelt handtag. Ibland är vänskap ett gemensamt skratt
eller liknande tårar som faller vid samma tidpunkt. Det är en tröstande axel och ett
uppiggande leende. Ofta är det en utbyggnad av en själv, en del som alltid kommer vara
på vift men som på samma gång alltid finns där, allt för ofta är den som en resande
äventyrare som aldrig stannar till - den rör sig som en orolig dimma en väldigt blåsig dag.
Vänskap är en känsla som inte kan förklaras i ord eller yttras på ett korrekt sätt. Den
bara finns där och skapar en trygghet hos den som annars misstror världen. Som en
varm filt omringar den en med värme och ett centrum som inte alltid finns där i andra fall.
Vänskap kan ibland såra och förstöra, bli till något som tillslut förgör den trygghet som
man vant sig vid. Det kan skapas kaos genom fel vänskap och svartsjuka genom något
oäkta.
 
Jag har varit med om båda.
Det finns inget mer som sårar än när en vän sviker, väljer den enkla vägen istället för
att kämpa för något som varit så bra. Det tog lång tid, men en dag bestämde jag mig
för att börja lita på människor igen. Det beslutet har gjort att jag inte längre är ensam,
runt mig finns människor som bryr sig - de skrattar med mig, ibland gråter de med mig
och när jag tänker tillbaka så är de med i alla mina lyckliga minnen. Utan dem hade
jag bara varit halv. Ovan har ni några av de som gjort livet så mycket färggladare, det är
de som fått mig att se hur fint livet faktiskt är och hur värdefullt just mitt liv är.
Jag kan bara säga tack och önska att när jag, om 40 år, ser tillbaka på mitt liv så
kommer ni alla finnas där bredvid mig så vi kan minnas tillsammans.

white blank page.

 
Runt mig finns en massa lycka. Vänner som börjar hitta rätt, skapa livet som ska levas
tills det är dags att lämna denna värld. De vet vad de gör och vart de vill hamna, som
om alla pusselbitar börjar falla på plats. En massa glädje och lycka som förgyller deras
vardag. Jag står vid sidan och observerar, tar in allt jag ser - jag hör inte riktigt hemma
någonstans. För varje lyckorus skapas ytterligare ett mörkt hål i mig, en påminnelse om
vad som en gång fanns men som nu är borta. Det gör ont, enda in i själen. Att förklara är
inget alternativ eftersom det inte går att förklara. Det är som att vara inlindat i ett mörker
där jag varken ser eller hör - fast ibland skiner solen igenom och då får jag se, på avstånd,
lyckliga inslag. Delar av liv som aldrig är mitt.
 
Uppgivenhet och sorg passerar genom mig, ilskan tar också över ibland. För jag är arg, så
jäkla arg hela tiden. Jag blir arg när någon säger att det blir bättre, att jag bara ska glömma.
Ja, det är lätt att säga men det går inte. Hur ska jag kunna glömma något som var mitt allt?
Jag har aldrig varit med om äkta kärlek, i min värld finns det inte på det sättet som många
andra förklarar det. Fast jag har varit nära, smakat på den och känt den ljuvliga aroman.
Det var ingen som sa till mig att eftersmaken skulle vara så stark och svida så mycket.
Hade jag vetat det så hade jag aldrig smakat, aldrig låtit känslan sprida sig i hela kroppen,
låta det ta över allt som jag trodde var mitt eget.
 
Ibland tror jag att livet hade varit lättare om jag fortfarande varit mitt 15:åriga jag, en
människa som inte brydde sig om kontakter eller bekräftelse från de som var viktiga för
henne. I hennes liv existerade inte möjligheten att bli sårad, hon hade stängt av känslorna
som kunde frambringa sorg fler år innan och den enda smärta hon kände var den hon läst
om i hennes älskade böcker. Ibland saknar jag henne, tjejen som längtade efter framtiden
men som levde i nuet. Fast precis som mycket annat så steg hon åt sidan och lämnade
plats för en annan version av mig, en version som har förändrats för varje skratt, varje tår
och varje situation. Precis som mycket annat är hon glömd, undanstoppat i en låda i hjärtat
som sällan öppnas. Fast ibland tänker jag tillbaka - hittar nyckeln av en händelse, öppnar
lådan och minnas allt som ligger i den. Det är då jag saknar det - enkelheten, den totala
känslan av att inte känna något alls. Ibland, just nu allt oftare, saknar jag just det.
Känslolösheten. Ensamheten. Ett annat jag.

en sen septembersnatt.

 
lördag, 02:02.
Långt borta, i en dis av minnen, hör jag din röst som kallar på mig. Jag tittar upp och ser
dig, påväg mot mig. Ditt leende är lika vackert som alltid, tysta löften som, precis lika
snabbt som de uppfanns, försvinner in i natten. För varje steg du tar så växer hoppet inom
mig, nästan till den punkt där jag vet att allt kommer bli bra igen. Varje minne förintas in i
en ny början, ett löfte om att det ska bli perfekt denna gång - utan några tårar och brustna
hjärtan. Jag tittar ner på mina svarta kängor och tänker att hösten har kommit tidigt detta
år, som en stor överraskning. Sedan minns jag att det redan är september och hösten
borde vara här nu.
 
Jag vaknar upp ur mina halvtrötta drömmar när mobilen ringer, ytterligare en gång försöker
de få tag på mig - mina vänner som egentligen bara vill väl. Jag tittar upp och inser att han
inte längre är där, han var aldrig där. Jag börjar falla, snabbt och tungt mot en avgrund som
jag träffat på för många gånger nu. Det gör ont enda in i själen och det knyter sig på ett
obefintligt ställe inom mig, stryper mig från hjässa till tår - kväver. Jag försöker andas och
minnas de ljusglimtar som hjälpt mig upp till ytan innan, fast jag kommer inte åt dem -
känner inte av dem någonstans. Jag minns inte.
Tårarna faller ner för kinderna, omärkbara även för mig. Plötsligt är de bara där, som en
taskig påminnelse om hur svag jag är. En påminnelse om hur lätt det är för mitt hjärtat att
lägga av, sluta slå för en minut och lämna allt. Så patetiskt. Så sorgligt.
 
Plötsligt hör jag mitt namn - det låter så fel samtidigt som jag vet att det är just dessa
röster som kommer få mig på fötter igen. De närmar sig, sakta men egentligen för fort.
En arm på mina axlar, en bekant röst. Så vänlig, men så fel. Inte den jag ville höra men
den jag behöver ha där. Sakta flyter jag i ett hav av minnen - mina ljusglimtar. De finns
där, långt borta förvisso - men de finns där.

oh, hurricane.

Det gör ont enda in i själen, det river och drar. Luften lämnar lungorna och kvar finns den krossade saga som en gång var min verklighet. Hur mycket jag än försöker blir det inte bättre, den del av mig kommer aldrig bli bra igen. Jag är en bil utan motor, ofunktionell och ej körbar.
Jag är tom, helt tom. Att lämna sängen gör ont, att låtsas att allt är bra gör ännu ondare. Jag är fast i en mardröm som aldrig tar slut, som jag aldrig kommer vakna upp ur. Hur ska jag kunna lita på när folk säger att det blir bättre, speciellt när det gör så jäkla ont hela tiden?
 
"Vi är inte sånna som i slutet får varandra."
Håkans texter har aldrig betytt så mycket som nu, låtar om brustna hjärtan och förlorade drömmar - låtar om mig. Mitt naiva hjärta lyssnar och känslan av ensamhet är inte lika stor, som om någon verkligen förstår hur det är. Jag blundar och låter orden omringa mig, en lugn nyans av alla sorts färger. Tårarna faller i takt med musiken och varje ord smeker min själ - helt plöstligt känns det inte längre så fel att gråta.

Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam.

Jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det

Mina vänner säger: "Vakna upp och sluta tänk på det"
Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade.

Jag trodde att det skulle vara lättare att laga hjärtat andra gången,
tänk så fel jag hade.

mest svart, lite vitt.

 
Tystnad. Ensamhet. Saknad.
Tre ord som enskilda är harmlösa men som tillsammans skapar det kaos som växer inom
mig. Oftast är det bra, när jag inte tillåter mig själv att hamna i situationer där jag får för
mycket tid, tid för att tänka. Men när det blir så, när dessa tre ord vävs in i varandra för att
krossa mig - det är då jag går itu.
Hjärtat stannar, om så bara för två sekunder, och andningen slutar fungerar. Det är oftast
ett minne som påbörjar det, som får allt att komma tillbaka. Varenda ord som sagts, varje
kyss som gjort mitt liv lite bättre, varje gång han tog min hand - jag glömmer aldrig.
 
Jag vet att jag har sagt att det är okej, att jag mår bra. Och det gör jag. Oftast. Det är när
jag börjar tänka på att det är någon annan som får hålla hans hand nu som jag inte längre
fungerar. Att veta att jag är bortkastad, förträngd och glömd - det är då jag låser in mig i
mig själv och hatar. Hatar allt.
Ibland blundar jag och fantiserar om ett alternativt slut, ett slut där ensamheten inte
omringar mig. För en stund ligger jag där, med stängda ögon, och munnen formar ett
leende. Ett leende som alltid kommer vara hans, den del som aldrig kommer tillhöra någon
annan. En gång hade jag ett eget rum i hans hjärta, det rum som nu tillhör någon annan.
Men det var mitt för en kort stund. En lycklig och perfekt stund.
 
Jag har hittat tusen fel med mig själv, tusen fel som i mitt huvud gjorde att han inte ville
längre. Tusen anledningar. Sedan hittade jag tusen rätt som jag insåg att han aldrig fick
se. Tusen förhoppningar. Nu försöker jag skapa tusen nya jag. Tusen ljusglimtar.
En dag kommer det bli helt bra, då tårarna inte faller när jag tänker på den tiden som var
den bästa i mitt liv. Att tänka tillbaka på varje gång hjärtat började slå snabbare när han
tittade på mig som bara han kunde, det kommer också bli lättare. Det kommer en dag.
Just den dagen. Just den stunden. När jag blir fri. Fri.

varje morgon.

"om varje morgon hade varit som denna så hade jag varit lycklig livet ut."
 
Hur kunde jag vara så naiv?

Sheldon.

 
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska någon eller något så mycket som jag
älskar Sheldon. Min Sheldon. Jag har alltid älskat djur men detta är något speciellt,
något som inte går att förklara. Han är min lilla putte, den som tröstar mig när jag
är ledsen och som förstärker min glädje.
Det bästa med varje dag är att komma hem och få mysa med honom. Att han alltid
springer till dörren när jag sätter nyckeln i låset, och att han inte slutar jama förrän
jag tagit upp honom i min famn, gör att jag vet att han älskar mig också.
 
Han är en av få stabila saker i mitt liv just nu, den som aldrig får mig att behålla
förståndet. Det låter konstigt men han är som mitt lilla barn - finns inget jag inte
kommer göra för honom. Han förtjänar bara det bästa och det är precis vad jag tänker
ge honom, han förtjänar ett underbart liv.
Sheldon är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv, när han flyttade in så fann jag en
ljusglimt som jag aldrig trodde jag skulle hitta. Fast nu är han här och jag värdesätter
varje dag jag får spendera med honom. Min älskade Sheldon.

tillsammans.

 
Har suttit och tittat på datorn i snart två timmar, har ingen aning om vad jag ska skriva.
Jag skulle kunna berätta om små svek som fått mig att betvivla ordet vänskap, eller om
lögnaktiga män som säger allt för att varje situation ska bli som de vill, eller om kvällarna
med min bästa vän innan hon åkte på semester, eller om hur kul jag har på jobbet, eller om
mysiga vinkvällar med vänner, eller om något helt annat. Det finns så mycket att berätta
och ändå har jag ingenting att skriva om. För jag vill inte berätta, dela med mig, bli en del
av något annat.
 
Jag är väldigt bitter för tillfället. Punkt slut.

känslor.

 
Jag önskar att jag kunde stänga av alla känslor jag har inom mig. Att få en lugn minut
utan de tankar som skapar kaos inuti. Just ikväll vill jag glömma allt, förtränga varje
minne som finns i mitt huvud och hjärta. Jag vill inte tänka, bara stänga av - ta mina
tankar till andra platser som inte gör ont.
 
Egentligen vill jag bara slippa smärtan, den bultande känslan inom mig som förgör allt
annat. Känslan som viskar till mitt undermedvetna att det alltid kommer vara såhär,
att jag inte är värd något mer än just detta. Det är då tårarna börjar falla och på något
sätt blir allt lättare igen. Sorgen faller med tårarna och kvar finns en bedövande tomhet
som aldrig riktigt fylls igen.
 
Fast ett liv utan smärtan - det hade kanske inte varit ett helt liv. Då hade något fattats,
något som jag inte riktigt hade kunnat förklara. Ikväll skulle jag dock vara tacksam för
ett halvt liv utan känslorna, om så bara för en kväll.

vänner.

 
För några år sedan hade jag en bästa vän som var mitt allt. Hon var den som fick mig
att se det fina i livet, uppskatta varje dag som om den vore den sista och hon fanns där
för mig när jag mådde dåligt och behövde stöd. En dag insåg jag att hennes omtanke
för mig egentligen grundades i lögner och svek som tillslut förstörde vår vänskap. Än
idag kan jag tänka tillbaka på den tiden och sakna det, alla skratt som vi delade, alla
dagar och kvällar som var så speciella. Fast jag vet att det aldrig hade funkat eftersom
hon inte brydde sig på det sätt för mig som jag gjorde för henne.
När vår vänskap var över lovade jag mig själv att aldrig tråna och kämpa för en vänskap
som bara var fantastisk på utsidan. Jag var trött på att bli sviken gång på gång och det
var inte värt all smärta. Hellre ensam än vän med någon som egentligen inte bryr sig.
 
Jag har ofta haft tur när det kommer till vänner då jag har hittat de få guldglimparna som
finns. Min tacksamhet för de kommer aldrig försvinna och det finns väldigt lite som jag
inte hade gjort för mina vänner. Jag uppskattar dem och kommer alltid tacka högre
makter för de vänner som verkligen bryr sig om mig och finns där för mig vad som än
händer. De vänner som hör av sig bara för att fråga hur det är med mig, de som lyssnar
när jag behöver prata om löjliga saker, de som bjuder mig på fester eftersom de vill ha
mig där, de som frågar om jag vill följa med på en rolig utflykt, de som alltid finns där.
 
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, förutom att jag vill tacka de vänner
som får mig att se alla ljusglimtar som livet frambringar. Jag vet att jag ibland kan
stänga av och det verkar som om jag inte bryr mig, fast det gör jag - mer än man kan
tro. Tack till er, ni som förstår - ni kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

sanningen.



Det är mitt eget fel,
vad som än hände med mitt hjärta.
För jag har alltid vetat att du inte skulle stanna,
jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan.

Sanning. Ett enkelt ord att skriva, ett mycket svårare ord att leva efter. Någons sanning
kan vara en annans lögn, det är just därför det aldrig riktigt är sanningar som yttras utan
tolkningar av det. Fast ibland kan två människor göra ett tyst löfte gentemot varandra
som gör att sanningen mellan dessa två är den samma.
Det är inte alltid lätt att acceptera något som man egentligen vet om men har valt att
förtränga eftersom det gör för ont, men det är en nödvändighet ibland. Gårdagen var ett
sådant tillfällen. På ett sätt gör det ont att tänka på det, på ett annat är det en lättnad.
I nästan två år har jag undrat, förträngt känslor, gråtit, skrattat och ibland nästan gått
under - allt på grund av honom. Nu har sanningen yttrats och den svävar runtom oss
som en dimma som aldrig riktigt kommer försvinna. Både på gott och ont.
Känslan av att kunna prata ut och vara förstådd, att veta att det jag känner inte är
något som inte uppmärksammas, den går inte att beskriva i ord. Att vara nära någon
som förstår, som faktiskt vet och som visar ånger för de felstag den tagit. Det är, och
kommer alltid vara, obeskrivligt.
Ögonen som tittar på mig, verkligen ser mig. Orden som berör och gör mig lika knä-
svag som första gången vi träffades. Läpparna som får hjärtat att slå tusen slag i
minuten. Sorg som blir acceptans och tillslut någon slags lycka. Det var just så det
kändes, när han stod bredvid mig och vi pratade på riktigt för första gången på två år.
Jag skulle kunna återberätta det ur flera olika perspektiv, med hjälp av alla ord som
finns. Fast just nu återlever jag det - om och om igen. Studerar det i mitt huvud, på
något sätt njuter jag, på ett annat är jag lite sorgsen. Sanningen kan såra och även
om den gjorde det natten innan denna dag, är jag tacksam för den. Sanningen har
befriat mig, skänkt mig glädje och gjort mitt hjärta lättare. Detta är början på en helt
ny början, en början som ännu inte har något förutbestämt slut.

hand i hand mot slutet.

Natten hade gjort sitt intrång och gatorna var tysta. Jag stod och väntade på någon som
alltid fått mitt hjärta att banka snabbare. Tillslut stod han där, bredvid mig och vi skulle
börja gå hemåt till mig. Som många andra gånger visste jag hur det skulle bli, som det
alltid brukade - fast sedan tog han min hand. En enkel gest som fick mitt hjärta att stanna
i några få sekunder. Jag frågade varför. Han kysste mig. "Därför", sa han.
Vi gick bredvid varandra, lika tysta som staden - bedövande och ljuvlig på samma gång.
Jag började hoppas, för en liten stund vågade mitt hjärta släppa ut alla känslor på en och
samma gång. För en stund fanns inget annat, bara vi. Jag tänkte på alla stunder som vi
delat, på allt som fått oss till just denna punkt. När han tog min hand, då lämnade jag över
mitt hjärta till honom en sist gång. Hoppet fanns där, det hopp som en gång hade övergett
mig.
Ännu en gång tog han mitt hjärta i sin hand och tryckte åt, krossade det. Tänk vad några
få ord kan göra med en människa. Få ord som skapar en mening som förgör. Som på
något sätt krossar allt inom en. Man blir som en skal, allt inom en fryser till och blir till små
iskristaller när man går i tusen bitar inombords. Alla minnen som skänkt mig glädje blev till
små mardrömmar, alla som små knivstick som vägrar läka - som aldrig kommer läka.
Två minuter, minuter som jag skulle vilja tillintetgöra. Att titta in i de ögon som alltid varit
speciella och inse att när de tittar tillbaka känner de ingenting. De ser bara en i mängden,
någon som är utbytbar - som inte betyder. De ögon som jag inte kan förtränga, kyssen den
natten som aldrig kommer lämna mina läppar helt, morgonen efter när en arm läggs runt
min midja och kramar till som om jag var det enda som var viktigt. Lögner. De finns där
hela tiden men man väljer att vara både blind och döv - den påhittade lyckan är bättre än
ingen lycka alls. Fast det kommer en dag när allt slår emot en och livet blir som en enda
stor sorg. Den dagen är nu.

Tidigare inlägg
RSS 2.0