nästan tre år.

För cirka tre år sedan trodde jag inte att jag skulle klara av att överleva ett krossat hjärta. Varje dag grät jag efter att mannen som skänkt mig lycka hade lämnat mig. Det tog två år. Två år av sorg, smärta, ilska, förvirring och uppgivenhet innan jag kunde börja se det fina med livet igen. Jag lovade mitt hjärta att vara mer försiktig, att inte bara ge stora delar av mig själv till någon annan utan att ha en försäkran - ett skyddsnät.
 
Nu sitter jag här och ännu en gång värker bröstet och det är svårt att andas. Skillnaden denna gången är att allt är mycket värre - mer intensivt. För första gången såg jag något mer, något utöver det vanliga. Jag var redo att göra så mycket för något som var så bra. Nu vill jag inte göra någonting.
 
Det gör ont, så jävla ont. Om jag ska vara ärlig så är jag inte sugen på någonting och för första gången på nästan tio år så vet jag inte om jag orkar kämpa längre - varken för kärlek eller något fint avslut.

nattliga tankar en helt vanlig lördag.

"Jag vet inte vem jag är."
"Jag vet inte vem jag är heller, det är så det är att leva."
 
punkt slut.

stressen som tär.

Det känns som om något river inuti mig, något stort och mörkt och förgörande. Det sliter och drar i varje del av mig och gör luften tyngre i lungorna, som att andas tjära. Det är som att drunkna, drunkna i sig själv. Jag har inte tid till att tänka eller vara, bara göra - något som sakta får hjärtat att slå snabbare. Sömn är inte längre en vardag, det är en lyx, precis som egentid och lugn. 
 
Jag går snart itu, lägger ner och säger hej då. Ser framför mig hur en vägg börjar närma sig, en vägg jag är påväg mot i hundra kilometer i timmen. Det går inte att sakta in, svänga och missa väggen - det enda möjliga är krock. En krock som förintar allt.
 
Ja, det är något som river i mig. Något jag inte kan förklara, men som jag känner. Det rör sig i mig i varje andetag och rörelse. Det är något som förgör och förintar, som förtär och begär. Begär tid som inte finns, dagar som är för få och kräver uppmärksamhet från mig som jag inte kan ge. Och även om jag ger allt så är det inte tillräckligt. Detta Något är Inget och Allt. 

en nattlig tanke.

Ibland är det enkelt att låtsas, nästan som en daglig rutin som görs per automatik. Ibland glöms sorgen bort och ersätts av något annat, som arbete som helt plötsligt kräver allt fokus trots att det snart är klart. Trots att det egentligen inte finns så mycket att göra. För det fokus som läggs på arbetet gör att tankarna kring allt det andra, det jobbiga, försvinner för en stund och blir som små moln som blåser iväg med vinden - långt bort. Ibland läggs allt fokus på att allt ska vara perfekt och även om det slutar med ett totalt nervsammanbrott så ska det göras perfekt - för om det inte är perfekt så läggs inte fokus på rätt sak. Allt för att vinden ska blåsa bort från en.
Fast en dag vänder vinden och då återkommer alla moln på samma gång, som ett inkapslat kaos.
Denna dag är just en sådana dag.

realismen i vardagen.

Inom mig bubblar känslorna. Just nu kan jag inte riktigt förklara allt som händer, men en dag ska jag berätta.
Berätta varför mitt hjärta har börjat slå några extra slag ibland.
Berätta om mannen som höll mitt hjärta i sin hand och krossade den, som nu blivit som vem som helst.
Berätta hur glädjen inom mig skulle kunna beskrivas som lycka.
 
En dag, inom en snar framtid, kommer jag orka berätta om det.
Just nu lever jag det.

stilla sekunder på jorden.

 
Ibland står jorden stilla, i små sekunder som ingen märker. Det är de stunder som gör
livet mer verkligt. Det sker när en man kysser en kvinna för första gången, eller när en
pappa slår sitt barn för att barnet inte tagit undan efter sig. Ibland händer det när en
man går genom ösregn utan mål eller plats att ta vägen, eller när en kvinna gråter när
hon ser sitt nyfödda barn för första gången. Det finns där, runt oss hela tiden - sekunder
när världen hoppar över ett andetag. Det sker snabbt och omärkbart, men det genomsyrar
vardagen genom tysta små viskningar.
En gång, precis som många andra sena nätter, var jag ute och gick. Det var när ett
mörker låg över staden, trots att stjärnorna gjorde allt för att sticka ut. Jag bara gick,
utan att veta vart jag var påväg - men jag kunde inte gå tillbaka. Jag var påväg bort,
bort från det liv som krossat mig. Plötsligt, när jag stod på en helt alldaglig plats och
beskådade alla stjärnor, stannade jorden. I en sekund stod allt helt stilla. Det var över
lika snabbt som det påbörjats och hade jag blinkat just då hade jag inte märkt det.
Fast det gjorde jag inte. Jag såg. Jag kände. Jag förtrollades.
Jag vände om och gick hem, mot något som inte var krossande längre. 

en helt vanlig och solig söndag.

 
Maj månad, herregud vad tiden går fort. Ibland hinner jag knappt med, som om livet bara
flyger förbi utan att jag är medveten om vad som händer. Fast lite saker har jag ändå
hunnit med på vägen. Jag har firat valborg med fina vänner och goda drinkar, som vanligt
blev det den årliga ölbrännbollen(som jag nu lovat att vara med på nästa år), varit ute i
solen och hängt i Sjöbo eftersom jag fortfarande har praktik. Det har även blivit en hel del
sport, både i form av handboll och fotboll. När jag har varit ledig så har Sheldon varit den
som jag spenderat tiden med - min söta lilla putte som har blivit stor.
Fler foto hittar ni på mikalundblad.devote.se - stället jag hänger mest på nu.
 
Nu ska jag bege mig ut och njuta av solen, sen måste jag skriva lite på examensarbete,
när man pluggar på högskolan är man aldrig ledig. Ikväll blir det mys hemma hos pappa,
ska laga mat till oss och sedan blir det Mästarnas Mästare på tv.

realisten i solskenet.

 
Träffat pappa varje dag, gått upp allt för tidigt för att åka till min fantastiska praktik, lyssnat
på Håkans nya album(som är helt fantastiskt btw), lagat sjukt mycket mat och njutit av
solen som är och hälsar på. Så ser mitt liv ut nu, låter kanske tråkigt men jag är nöjd.
Lugnet får mig att varva ner och sluta tänka på sånt som brukar stressa upp mig. Ibland
kan det vara skönt att sätta sig ner, luta sig bakåt och enbart observera omgivningen - det
är vad jag gör just nu.
 
Btw så är jag sjukt pepp just nu! Imorgon är det valborg och jag ber till vädergudarna att de
ska fixa fint väder - ölbrännboll och festligheter som vanligt, en fin tradition som jag älskar!

tankar från hjärtat.

Jag har alltid trott att kollektiviteten skulle vinna över ensamheten, lika säkert som solen går upp varje morgon för att sedan gå ner varje kväll. Jag har aldrig varit bra på att vara ensam, det är situationer jag inte satt mig i eftersom det skrämmer mig. Att vara ensam med mig själv var en gång det värsta som fanns, min värsta fiende. Fast på sista tiden har jag insett att ensamheten har blivit min bästa vän. Istället för att förgöra mig så har den fått mig att se livet ur ett helt annat perspektiv.
Innan levde jag på människorna runt mig, det var de som gjorde mig glad och stunderna utan dem är tillfällen jag knappt vill minnas, tomma svarta hål utan något ljus. Det gick så pass långt att jag blev beroende, mina vänner blev som en drog som jag försökte omringa mig av så ofta jag kunde. Jag formades efter andra, var inte längre mig själv - precis som jag ville att det skulle vara. För om jag inte var mig själv så behövde jag inte ta tag i allt som hade med mig att göra. Då fanns jag inte.
 
En dag förändrades allt. Jag vet inte om det var de eller jag som förändrades, men det var inte längre samma sak. Drogen hade blivit ett gift som sakta men säkert började tillintetgöra mig. Det var nog jag eftersom jag lät det gå så långt, till en plats där jag varken kände mig som mig själv eller någon annan. Men en dag slog det mig, behovet av att vara någon annan hade gjort mig till en hatisk människa som inte längre såg någon glädje i livet. Bara bitterhet. När jag tänker efter var det en bra dag, även om den inte är ett bevarat minne.
Jag lärde mig att jag måsta acceptera den jag är, precis som jag är just nu. Jag förstod även att vänner som bara fanns där när de behövde mig, inte när jag behövde dem, var inte vänner som var nödvändiga.
 
På sista tiden har jag förlorat flera väldigt nära vänner, vänner som jag saknar och tänker på varje dag. Jag vet att det är mitt fel att det är såhär, jag lät min osäkerhet trycka bort de som betytt mest för mig. Jag kan bara hoppas att de en dag inser att jag enbart gjorde det eftersom jag var rädd, rädd för världen och för att de en dag skulle lämna mig. Fast varje dag är jag även tacksam för att jag kan se på mig själv och säga att jag älskar mig, för det gör jag. Jag är ganska fantastisk när jag tänker efter, för jag lyssnar och finns där när någon av de som bryr sig om mig behöver. Jag har varit bitter och hatat vardagen i nästan hela mitt liv, det har inte känts rättvist att jag har varit den som fått allt det "dåliga". Nu inser jag att jag fick något helt vanligt, men gjorde det till något dåligt - det var mitt eget fel. En dag släppte jag allt, all bitterhet och allt hat, för att börja om på nytt. Detta är första gången någonsin som jag ser ett lycklig slut för mig själv, ett slut som jag själv kommer skapa - om det så är i ensamhet eller i ett mer kollektivt sammanhang, det är det enbart tiden som vet.

överallt men ingenstans.

Jag vet att jag varit frånvarande och det beror på anledningar som jag inte orkar ta just nu. Jag känner mig lite lost in the blåst och har inte riktigt koll på läget. Sedan hänger jag mycket på min andra blogg där jag lägger in foto och dylikt. Checka in den om ni känner er sugna: mikalundblad.devote.se
 
Tills vi hörs igen, ha det bra!

måndag, början på något.

Måndagsmorgon, något som smakar lite illa i munnen när man uttalar det. För även om det finns något att längta efter så känns måndagen alltid som ett avbrott, dagen som avslutar något samtidigt som den indikerar att något nytt börjar. Om man då, som i mitt fall, kombinerar detta ordet med en 24-timmars hemtenta - då skapas ett illamående som inte riktigt vill försvinna. Även om jag ibland kan tycka om att skriva en tenta enbart för att min hjärna verkligen för använda sin kapacitet och att måndagar faktiskt kan vara väldigt fina dagar så sitter jag här nu, på ett väldigt tomt Orkanen, och önskar att jag var någon helt annanstans. För denna måndag är inte fin och hemtentan är inte ett verktyg för att använda min hjärna som inte vill fungera idag.
Det enda jag har att vara tacksam för just nu är det faktum att jag har en fin vän och såväl kurskamrat bredvid mig som har precis samma känslor som mig. Det är något som skänker mig lite glädje denna ack så stressfyllda och blåsiga måndagsmorgon.

en ny del av något.

 
Jag vet inte om det beror på händelser som inträffat de senaste dagarna eller om
mitt perspektiv helt enkelt har förändrats. Egentligen har det ingen betydelse varför
jag helt plötsligt har en känsla inom mig som insisterar på förändring. Det kan vara
att jag, totalt omedvetet, har tagit steg mot ett mål som inte varit självklart för mig
men som nu har blivit en verklighet. Det kan beror på att jag har tittat på för många
avsnitt av serien Awkward(best show ever btw!) eller att jag fick världens finaste
komplimang igår när någon refererade till mig som en "diamant". Jag vet faktiskt inte,
men något har gjort ett avtryck i mig och det har resulterat i en ny syn på situationer
som från början varit tunga stenar mot mitt bröst.
 
Jag har alltid sett mitt glas som halvtomt, något annat perspektiv har aldrig existerat
för mig - ibland har det även varit helt tomt trots medgångar. När jag tänker efter kan
jag inte förklara varför, jag har alltid varit en människa som observerat livet ur en ack
så negativ synvinkel. Det har blivit en vana. Fast det ska bli ändring på det, från och
med idag så ska jag se livet på ett annat sätt - mitt glas kommer vara överfyllt. Jag
har insett att livet inte kommer ge mig något gratis, jag måste arbeta för det - ett
arbete som jag inte vara villig att utföra innan. Nu är jag mer än villig att skapa nya
händelser som förhoppningsvis kommer förgylla livet på alla sätt och vis.
 
Istället för att fokusera på människor som sårar mig och situationer som jag inte kan
kontrollera så tänker jag lägga allt mitt fokus på saker som tillför något till mitt liv.
Jag tänker njuta av allt som går min väg, så som examinationen jag hade för någon
dag sedan med min grupp där läraren "tyvärr" inte kunde hitta något att kritisera
(hennes egna ord), eller gårdagen när min mentor besökte mig på förskolan och inte
hade något negativit att säga. Ja, jag skryter men det har jag rätt till. För jag är bra
och jag har aldrig känt mig så kompetent som jag gjorde igår. Jag kan och det har
tagit lång tid för mig att inse det, att inse att jag inte är helt värdelös.
 
Så nu vänder jag blad, påbörjar en ny sida och hoppas på det bästa. För er som får
följa med så hoppas jag att vi kan skriva fantastiska historier som aldrig kommer
glömmas. Och för er som får stanna på föregående sida, tack för denna tid men jag
orkar inte med er längre - ni har förstört tillräckligt så bye bye.

I really fucked it up this time, didn't I my dear?

 
Mumford & Sons, något av det bästa någonsin.

lördagspepp.

 
Ibland kan jag inte göra annat än älska livet, speciellt när jag har vänner som gör mitt
liv så mycket bättre på så många sätt och vis. I lördags var just en sådan speciell dag
där allt egentligen var skit men så fick mina fina vänner mig att må bättre. Det går inte
att förklara i ord hur tacksam jag är för att ha vänner som verkligen bryr sig om mig.
Lördagen började på ett väldigt jobbigt vis men det blev bättre när jag begav mig hem
till Marie för lite fest. Det var hon, jag, Frida och Hanna - sedan kom Johan och Frans
lite senare. Det var så jäkla roligt och jag hade nästan glömt hur skönt det kan vara
att skratta och bara ha kul. Senare drog jag och Frida till Kingsan innan vi träffade
Aggiie och Basse för att käka lite och catch up.
 
Jag tackar alla inblandade för en fin kväll och för att de alltid finns där för mig när jag
behöver dem. Ni betyder allt och lite till!

början av 2013 i bilder.

1. Jag har levt i min Pippi-tröja.
2. Jag har hängt stora delar av min tid på Orkanen. Tentor och chill med vänner.
3. När jag inte träffat vänner så har jag njutit av ensamheten på Orkanen. Skönt ibland.
4. När jag haft lite ledig tid så har jag sett en massa Fringe, herregud vad bra det är!
5. Det har även blivit några dagar i vackra parker.
6. Självklart har jag varit på handboll med pappa.
7. Mysiga middagar i Skurup med fina Carina har varit några fina höjdpunkter.
8. Det har blivit några myskvällar med mina fina bröder och föräldrar.
9. Sheldon har, som alltid, varit den som gjort kvällarna mysiga och underbara.
10. Jag har njutit av snön och trots kylan så är vintern något av det bästa jag vet.
11 och 12. Praktiken har börjat och varje dag på förskolan får mig att älska livet.
13. Bokrean har börjat och jag har redan fyndat tolv nya böcker. Får leva på vatten och
bröd resten av månaden men det är helt okej!
 
Här har ni en del av mitt 2013 so far. Jag har varit med om mycket, fått perspektiv på en
del saker och börjat inse att livet inte alltid kan vara vad man förväntar sig. Nu ska jag ta
på mig och gå en runda på stan, sen blir det chill och ikväll blir det lite fest med två fina
vänner. Jag hoppas på en väldigt trevlig dag och kväll.

RSS 2.0