Just i detta ögonblick, när jag skriver dessa ord, så går något sönder inom mig. Jag känner hur min själ delas i flera småbitar och jag är inte längre mig själv. Ett minne kommer upp i huvudet, ett väldigt privat sådant, och helt plötsligt så börjar tårarna att bränna bakom ögonlocken. Just nu förstår jag mig inte på mig själv, till och med jag tycker att jag börjar bli konstig - för konstig.

Jag kan knappt tänka på annat än sorg, ensamhet och olycklig kärlek. Det snurrar, som en karusell som går för snabbt. Jag hinner inte med, jag vill hoppa av och få tillåtelse till att andas en stund. Jag är trött på att tänka, jag är trött på att bli trött av att tänka. Jag vill stänga ner, få kontroll över allt igen.

Jag vill inte mer.