När jag och min lillebror(Max) var yngre så brukade vi alltid umgås. Jag minns att nästan varje lördag så gick vi upp på morgonen för att se Pokémon tillsammans, sedan blev det frukost och lek efteråt. Vi var ganska oskiljaktiga, lekte alltid tillsammans och kunde ha stunder då det kändes som om det bara var han och jag mot världen. På kvällarna brukade vi bygga kojor på vårt rum och sedan bara ligga där inne och ta det lugnt. Även när vi började bli lite äldre så kunde Max ibland komma in på mitt rum bara för att umgås. Jag minns en gång när jag satt vid mitt skrivbord och helt plötsligt öppnas min dörr, Max kommer in och lägger sig på min säng och börjar läsa en tidning - utan att säga ett ord. Fast så var det alltid, vi förstod utan att säga ett ord.

De sista tre åren så har det inte riktigt varit såhär. Vi har båda vuxit upp på olika sätt, jag har gått ut gymnasiet, tagit studenten och börjar på högskolan - han har slutat högstadiet och börjat gymnasiet samtidigt som han har utvecklat en egen identitet. Detta har gjort att vi inte längre har haft en tyst konversation med varandra, något jag saknat så ofantligt mycket.

Fast igår när jag kom hem från skolan så var Max också hemma. Han satt vid bordet och höll på med en ny mobil han har köpt. Jag satte mig bredvid och efter en liten stund bad han mig om hjälp, sedan satt vi där och jag hjälpte honom lite samtidigt som han berättade om skolan och vad han skulle göra senare på kvällen. Efteråt skulle jag se film och då satte han sig, ljudlöst, bredvid och såg början på filmen med mig. Nu tycker säkert ingen att det är så speciellt, men för mig så var det som att hitta tillbaka till det som varit innan. Jag trivdes så bra och då insåg jag att vart vi än är i livet så kommer jag och min bror alltid hitta tillbaka till den tystlåtna syskonkärleken som finns där mellan oss. Jag skulle göra allt för honom och jag älskar verkligen honom, min älskade lilla lillebror♥