Jag har nog aldrig riktigt vetat vad ordet rädsla har betytt. Även om jag har varit rädd så har jag aldrig känt den skräckinjagande oro som omringar rädslan. Inte förrän idag. Även om jag har varit rädd flera gånger innan i mitt liv så går det inte ens att jämföra med allt jag kände idag. När man inser att den älskar mest på denna jord kanske inte mår bra och man inte kan göra någonting för att hjälpa denna människa - det är då man känner äkta rädsla. När den människa som håller en kvar på marken inte riktigt kan stå själv och blir helt blek i hela huvudet - det är då man känner hur oron börjar ta över. Då är man rädd på riktigt.

Innan idag fick jag hålla ihop mig själv när jag var tvungen att vara den starka, vara den som skulle ta hand om allt och göra allt bra igen. Fast nu sitter jag här som den rädda 20:åringen jag är och gråter floder. Gråter rädslans tårar för att jag är rädd att den jag inte kan klara mig utan faktiskt inte mår så bra som han borde. Hjärtat slår oroligt eftersom detta kanske inte är något enkelt utan något riktigt komplicerat.

Jag kan inte blunda. Varje gång jag stänger ögonen så ser jag samma händelse om och om igen. Samma oro kommer tillbaka och rädslan dyker upp igen.
Jag har aldrig riktigt förstått mig på ordet rädsla - men idag så fick jag en chockerande verklighetsuppfattning som nästan har slagit omkull mig. Det känns förjävligt om jag ska vara ärlig - det känns som om jag håller på att mista dyrbar tid. Som om jag håller på att mista min bästa vän.