Du sitter i min soffa, jag i sängen. Din blick gör mig lika knäsvag som vanligt, ett leende spricker upp hos oss båda. Samtidigt. I bakgrunden hörs Bon Iver's fantastiska stämma. Han sjunger om olycklig kärlek och krossade hjärtan. Mitt hjärta är allt annat än krossat denna kväll.
Plötsligt reser du dig upp och kommer fram till mig. Du sätter dig bredvid i sängen och din hand faller sakta mot mitt knä. Jag lutar mitt huvud mot din axel. Känner mig hemma. Utanför faller snön och kylan börjar tränga in genom det halvöppna fönstret. Jag flyttar mig reflexmässigt närmre dig och stjäl din värme. Du klagar inte.
Jag tittar upp och möter din blick, känner hur mitt hjärta börjar vakna till liv. Det är så naturlig, som om det alltid har varit så. Du lutar dig ner och ger mig en kyss. En helt vanlig kyss. Ändå betyder den så mycket mer.

Din hand mot min kind. Min hand på din bröstkorg. Varken gårdagen eller morgondagen existerar. Nu är det bara vi. Det spelas en ny låt, denna gång är det min älskade Håkan som gör just detta ögonblick så mycket mer minnesvärt. Jag lägger mig ner i sängen, du bredvid. Jag känner dig arm runt min midja och ditt ansikte gräver sig in i min nacke. Jag ryser till - både av köld och värme. Du trycker dig ännu närmare. Vi blir som ett. Något magiskt.

Jag vill inte lämna min säng, men tillslut blir natten dag och vi måste återgå till verkligheten. Livet där utanför vaknar till och vi vet båda att livet inte alltid är rättvist. Du ger mig en kyss innan du går, en kyss som jag lever på tills nästan gång dina läppar trycks mot mina. En kyss som både ger mig hopp men som också släcker ljuset inom mig. För jag vet vad den betyder. Vad den inte betyder. Jag vet.

Fast jag glömmer aldrig. Aldrig. Det finns alltid med mig vart jag än går. De där kvällarna då jag inte var ensam. Kvällarna jag såg fram emot, de nätter då sömnen inte var så mörk.
Du satt i min soffa den kvällen och lovade mig allt. Men samtidigt ingenting. Det var precis så det var - allting och ingenting på samma gång. Det var kanske därför det blev såhär fel. Vi såg bara slutet, aldrig vägen dit.
Fast jag är lika kär i dig nu som jag var den kvällen när snön föll som mest, när du kysste mig och i bakgrunden sjöng Håkan; "jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig."