Vänskap är en kram eller ett enkelt handtag. Ibland är vänskap ett gemensamt skratt

eller liknande tårar som faller vid samma tidpunkt. Det är en tröstande axel och ett

uppiggande leende. Ofta är det en utbyggnad av en själv, en del som alltid kommer vara

på vift men som på samma gång alltid finns där, allt för ofta är den som en resande

äventyrare som aldrig stannar till - den rör sig som en orolig dimma en väldigt blåsig dag.

Vänskap är en känsla som inte kan förklaras i ord eller yttras på ett korrekt sätt. Den

bara finns där och skapar en trygghet hos den som annars misstror världen. Som en

varm filt omringar den en med värme och ett centrum som inte alltid finns där i andra fall.

Vänskap kan ibland såra och förstöra, bli till något som tillslut förgör den trygghet som

man vant sig vid. Det kan skapas kaos genom fel vänskap och svartsjuka genom något

oäkta.

 

Jag har varit med om båda.

Det finns inget mer som sårar än när en vän sviker, väljer den enkla vägen istället för

att kämpa för något som varit så bra. Det tog lång tid, men en dag bestämde jag mig

för att börja lita på människor igen. Det beslutet har gjort att jag inte längre är ensam,

runt mig finns människor som bryr sig - de skrattar med mig, ibland gråter de med mig

och när jag tänker tillbaka så är de med i alla mina lyckliga minnen. Utan dem hade

jag bara varit halv. Ovan har ni några av de som gjort livet så mycket färggladare, det är

de som fått mig att se hur fint livet faktiskt är och hur värdefullt just mitt liv är.

Jag kan bara säga tack och önska att när jag, om 40 år, ser tillbaka på mitt liv så

kommer ni alla finnas där bredvid mig så vi kan minnas tillsammans.