broken.
"Jag tror inte att det bara var han som sårade dig,
du sårade nog honom när du sa att du inte litade på honom,
då när han sa att han tyckte om dig.
Då blev han nog sårad."
Idag insåg jag att allt är mitt fel, alla känslor som jag känner nu har jag mig själv att skylla för. Jag är oförmögen till att släppa in någon, ingen får ta sig igenom den mur som jag har byggt runt mitt hjärta. Inte ens när det fanns någon som till viss del försökte så tvingade jag muren att stå kvar - även om jag ville något helt annat.
Jag har förstört för mig själv och nu i efterhand inser jag att det hade funnits en möjlighet till att jag än idag hade varit så lycklig som jag var för sju månader sedan, om jag bara hade vågat. Den tanken krossar mig.
När jag var yngre så lärde jag mig att jag inte kunde lita på människor, för en dag kommer alla svika mig ändå. Det finns fortfarande kvar inom mig, de tankar som har gjort mig så pass ensam som jag är nu. Innan trodde jag att det var alla andras fel, att de svek mig för att själva må bättre. Nu inser jag att de inte ens kunde komma så långt in för att svika mig, redan från början så stötte jag bort dem. Allt var mitt fel. Det är det fortfarande.
Den tomhet som börjar byggas inom mig nu är förgörande. Fast precis som med allt annat så är det något jag får lära mig att leva med. Men det tar inte bort den smärtan som gör att tårarna faller så fort jag är ensam. Den smärtan som säger till mig att allt är mitt fel. Som får mig att hata mitt eget hjärta. Som får mig att vilja lämna denna plats där alla minnen finns. Bara försvinna. Till en stad där ingen vet vem jag är. Där jag kan vara någon helt annan. Någon som faktiskt är belåten med livet.
tankar.
Jag försöker, men det går inte.
Jag kan inte skriva ner vad jag känner just nu,
det är för mycket som snurrar runt.
Har suttit i en timme och läst gamla inlägg,
mellan augusti förra året och nu.
Det känns,
speciellt det som handlar om mannen jag fortfarande tycker om,
mer än jag någonsin kommer kunna beskriva i ord.
Jag önskar att det kunde gå över,
men det gör det inte.
Det gör precis lika ont nu som för fem månader sedan,
då vi sist träffades och pratade med varandra.
Jag trodde inte att det var möjligt att vara såhär kär,
tänk så fel jag hade.
Jag kan inte skriva ner vad jag känner just nu,
det är för mycket som snurrar runt.
Har suttit i en timme och läst gamla inlägg,
mellan augusti förra året och nu.
Det känns,
speciellt det som handlar om mannen jag fortfarande tycker om,
mer än jag någonsin kommer kunna beskriva i ord.
Jag önskar att det kunde gå över,
men det gör det inte.
Det gör precis lika ont nu som för fem månader sedan,
då vi sist träffades och pratade med varandra.
Jag trodde inte att det var möjligt att vara såhär kär,
tänk så fel jag hade.
en morgon.
"Du borde ta dina ord tillbaks
För alla glömmer men inte jag
Ser oss i smyg hålla hand i en taxibil
Ser varje bild utan att jag vill
Och allt jag skriver blir samma skit
Det handlar om dig"
Ligger i sängen och lyssnar på Veronica Maggio's nya och försvinner lite.
Tänker på allt jag aldrig kommer få, på alla som inte finns i mitt liv längre.
Tänker på kärlek. På det som saknas i mitt liv.
På allt som jag önskar var annorlunda.
Att sakna någon är jobbigt.
Att sakna någon på detta sätt, då det gör ont enda in i själen, det är så mycket värre.
Ibland kan jag inte ens tänka på det för alla minnen krossar mig.
Ibland vill jag bara glömma allt som hände mellan oss.
Ibland uppskattar jag de minnen som påminner om något som gjorde mig så lycklig.
Oftast önskar jag att jag fick gå tillbaka i tiden och göra om det.
home is where the heart is.
Här har ni några människor och platser som betyder väldigt mycket för mig.
Kan dock påpeka att det finns andra förutom dessa som inte har fastnat på bild(ÄN!).
I detta fall så stämmer verkligen ordspråket att blod inte alltid är tjockare än vatten.
Utan dessa platser, händelser & människor så hade jag inte varit den jag är idag.
Jag är så tacksam för allt jag har just nu, så tacksam.
♥
livet.
Egentligen har jag ingen aning om vad jag ska skriva, men skriva måste jag göra. Det kliar i mina fingrar efter att få printa ner något som egentligen inte betyder någonting, men som ändå får mig att känna mig lite mer betydelsefull. För i mina fingrar sitter de tankar som har snurrat runt i mitt huvud allt för länge. Tankar som inte längre är igenkännbara. De bara finns där, som små bubblor som vill trycka sig igenom huden - ut i friheten.
På sista tiden så har det inte hänt så mycket. Men på något konstigt sätt så har det ändå hänt mer än vad det brukar göra. Kan inte ens förklara för mig själv.
Allt går bra på högskolan, klarade min senaste tenta och nu börjar jag fokusera på nästa. Jag har även varit ute på praktik i två veckor, lite sorgligt att detta var den sista praktikperioden på detta stället på 1½ år - kommer verkligen att sakna alla på förskolan. Förutom det så har jag festat, firat vänner som fyllt år och bara varit. En väldigt bra kombination om jag själv får säga det.
Jag trivs. För första gången på väldigt länge så kan jag säga att jag trivs med det jag har. Även om det finns dagar då tårarna inte slutar att falla och jag tänker både på allt hemma och på honom för mycket, så består största delen av min vardag av glädje. Det är ovanligt. En positiv vändpunkt.
På sista tiden har jag funnit ljusglimtar i vardagen som jag inte visste fanns. Jag har bland annat hittat en ny vän som jag är evigt tacksam för, en vän som från början bara var en klasskamrat - nu har hon blivit en riktigt bra vän. Någon som jag litar på och tycker om väldigt mycket.
Jag har även hittat tillbaka till mig själv och istället för att jaga efter gamla spöken så ser jag nu framåt. Jag tänker inte hålla mig fast vid det gamla och vid tider som inte längre existerar.
Det känns som om jag är påväg mot lycka. Allt kan hända på vägen och jag når kanske aldrig dit, men just nu känns det så pass bra att inget behöver förändras - det är bra som det är. Även om jag känner att jag håller på att förlora några vänner som en gång betydde allt för mig så kan jag inte fokusera på den sorgen. Jag tänker inte gå under en gång till. Jag vägrar. Smärtan efter honom finns fortfarande kvar, inom mig. Det var som att förlora en riktigt kär vän. Så fort jag tänker på det så gör det ont i hela mig, jag vill verkligen inte känna så igen.
Därför fokuserar jag på glädjen i varje dag.
I varje soluppgång och start på dagen.
I varje handling och ord.
I varje andetag.
Jag njuter.
plusminusnoll
Jag lurar mig själv.
Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag gör just nu.
Det gör ont i hela mig.
Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag gör just nu.
Det gör ont i hela mig.
♥
Sometimes you can't make it on your own.
krossad
Jag vet inte riktigt vad som hände, jag har faktiskt ingen aning. Men för ungefär fem timmar sedan så startade mina tankar och mina kärnlor ett krig mot varandra. Jag har inte kunnat sluta gråta sedan dess. Fem timmar. Några av de värsta timmarna i mitt liv. Såhär knäckt har jag aldrig varit.
Klarar knappt av att skriva, men måste få det ur mig.
Förhoppningsvis mår jag bättre imorgon.
Jag kan ju alltid hoppas.
hjärtats dagar
weheartit.com
Jag har inte kunnat sova på tre dagar och jag går runt med en stor klump i bröstet. Jag är ledsen och oroar mig för allt just nu. Även om jag vet vad felet är så kan jag inte sluta tänka på det, vilket gör att jag varken kan sova eller sluta gråta. Så när alla andra lever i sina drömmar om nätterna så ligger jag i sängen, lyssnar på musik och tänker på alla problem som snurrar runt i huvudet.
Jag vill inte tycka synd om mig själv eftersom jag vet att mer än hälften av världens befolkning har det värre än mig - fast just nu är det lite värre än vanligt. Det gör lite extra ont i hjärtat. Lite fler tårar. Många fler jobbiga tankar. Många "om". Saknad. Hjärtesorg. Ensamhet. Helt ensam.
vägen mot slutet.
Vart är vi påväg?
Varför går vissa åt ett håll och andra åt ett annat?
Har vi alla en unik väg att vandra?
Eller går vi egentligen alla på samma?
Kommer jag alltid vara den Mika jag är idag?
Eller kommer jag en dag att bli någon helt annan?
Kommer jag någonsin bli lycklig?
Finns det ett fint slut för mig?
Är jag den som får stå över?
Som har hamnat fel i ekvationen?
Glömdes jag när själsfränder skapades?
Är jag uddatalet?
Eller är jag bara udda?
Kommer det någonsin bli min tur att få känna?
Eller planerar passionen och kärleken att aldrig korsa min väg?
När ska magin träffa mig?
Imorgon?
Aldrig?
Kommer mitt huvud någonsin sluta snurra?
Kanske samtidigt som tårarna uppehör att falla varje natt?
När är det min tur att få leva?
Varför går vissa åt ett håll och andra åt ett annat?
Har vi alla en unik väg att vandra?
Eller går vi egentligen alla på samma?
Kommer jag alltid vara den Mika jag är idag?
Eller kommer jag en dag att bli någon helt annan?
Kommer jag någonsin bli lycklig?
Finns det ett fint slut för mig?
Är jag den som får stå över?
Som har hamnat fel i ekvationen?
Glömdes jag när själsfränder skapades?
Är jag uddatalet?
Eller är jag bara udda?
Kommer det någonsin bli min tur att få känna?
Eller planerar passionen och kärleken att aldrig korsa min väg?
När ska magin träffa mig?
Imorgon?
Aldrig?
Kommer mitt huvud någonsin sluta snurra?
Kanske samtidigt som tårarna uppehör att falla varje natt?
När är det min tur att få leva?
tomhet
Det gör så ont, i hela mig.
Jag är tom - det finns inget kvar.
Mitt hjärta håller på att gå itu,
om och om och om igen.
Jag klarar snart inte av mer,
jag är inte såhär stark.
Jag faller, rakt ner.
Mitt hjärta har varit allas att förstöra,
de som ville lyckades.
Jag är tom - det finns inget kvar.
Mitt hjärta håller på att gå itu,
om och om och om igen.
Jag klarar snart inte av mer,
jag är inte såhär stark.
Jag faller, rakt ner.
Mitt hjärta har varit allas att förstöra,
de som ville lyckades.
fashion
I fredags så sa en människa något till mig som jag har gått och tänkt på nu i några dagar. Vi satt på tåget, påväg hem från en väldigt trevlig kväll i Malmö, när hon säger: "Mika, jag tycker att du är den mest fashionabla i klassen. Jag blir alltid inspirerad och glad när du kommer till skolan eftersom du alltid är så snyggt klädd. Du har alltid coola kläder som du är skitsnyggg i."
Den kommentaren gjorde min kväll och nu några dagar senare så blir jag lika glad varje gång jag tänker på det. Även om jag inte alltid klär mig på ett snyggt sätt, då jag älskar mjukisbyxor, så gör det mig ändå glad att höra något sådant. Hon som sa det är någon som jag har börjat komma ganska nära, en människa som är genuint underbar och jag är väldigt glad att jag kan kalla henne min vän.
Mitt nya smeknamn som hon har kommit på är Mika "Fashion" Lundblad, kanske roligt om jag själv får säga det. Jag blev varm inombords, en känsla jag inte har känt på länge - den var varmt välkomnad.
bitter
Under denna vecka som gått så har jag funderat mycket på livet och allt som följer med. Jag har insett att jag har blivit en väldigt bitter människa som, hur intensivt jag än försöker, inte kan se det positiva med livet längre. Jag har funderat på allt som gör mig glad och den listan verkar bli kortare för varje vecka som går. Hur mycket jag än försöker så blir inget bättre, därav all bitterhet.
Min kropp mår inte bra, det känner jag på mig. Jag är trött hela tiden, har ont i magen, tappar hår, mår illa och känner mig allmänt värdelös. Även om jag har bokat tid hos en lärare så vet jag, med min otur, att de inte kommer hitta något fel på mig, och då kommer jag inse att det är mitt huvud som lurar mig - som alltid.
Jag har inte börjat plugga till min salstenta som jag ska skriva om ungefär åtta dagar. Jag kan helt enkelt inte förmå mig själv att sätta mig ner och börja lära mig allt som jag måste kunna. Jag hittar andra saker att göra hela tiden samtidigt som jag inte kan koncentrera mig på det jag läser. Vilket gör att jag inte kommer klara tentan som kommer.
Jag känner mig sjukt smutsig och mitt hår har nog aldrig varit såhär fettigt, fast jag kan inte duscha eftersom där är stopp i avloppet. Badkaret är vattenfyllt, mamma jobbar och jag har ingen aning om hur jag ska fixa det. Vilket gör att jag inte kan duscha utan måste gå och känna mig som världens smutsigaste människa, även om jag duschade igår.
På tal om hemmet, även om jag söker lägenhet så hittar jag ingen. Det är få som förstår vikten av att jag vill hitta en egen lägenhet, jag vet själv att jag håller på att bli galen av att bo hemma - till och med mer än vanligt. Hur många jag än söker och hur flitig jag än är att hitta lediga lägenheter så har jag ännu en gång inte turen på min sida vilket gör att jag antagligen kommer få bo hemma tills jag är 35.
Utöver detta så känns livet sjukt grått just nu. Jag vet att jag klagar och alla får bli hur arga de vill, jag bryr mig inte just nu. Jag är sjukt bitter och jag är trött på att anpassa mig efter alla andra. Jag kommer alltid i andra hand, jag är trött på det. Just nu vill jag bara gräva ner mig, jag vill inte ens gå ut utanför ytterdörren. Allt känns så meningslös, jag känner mig meningslös.
Nu vet jag att alla mina vänner, bekanta och de få främlingar som läser detta vill att jag ska rycka upp mig själv och ta tag i mitt liv, sluta tycka synd om mig själv och göra något åt allt detta. Fast jag orkar inte, jag gör verkligen inte det. Innerst inne är jag så pass trött att jag knappt orkar gå upp på morgonen. Fast som vanligt så skriver jag om det här, sen stoppar jag undan det i ett litet fack i mitt hjärta och låter det ligga där och gro tills det har blivit som en virus. För detta är mina problem och de ska jag inte lägga på någon annan. Det är mitt liv det handlar om, ingen annans. Jag får helt enkelt lära mig att ta hand om mina egna problem, precis som jag har lärt mig att göra innan jag ens lärt mig tala.
en önskan.
weheartit.com
Hur mycket jag än försöker så går det inte. Jag kan inte glömma.
Varje minne attackerar mig, som tusen vassa knivar.
Jag minns varje ord, varje kyss, varje omfamning.
Hans doft, känslan när jag drog mina fingrar genom hans hår, hans röst.
Varje minne smärtar, fast de får mig att känna mig levande.
Jag kan inte släppa honom, släppa det bästa jag någonsin haft. Men jag måste.
Idag var sista gången jag pratade om honom, sista gången jag sa hans namn.
Detta är början på ett slut som jag har vägrat att acceptera.
Nu säger jag farväl.
sometimes all you need is one.
Vad som än händer,
och vart jag än hamnar.
Vem jag än möter,
vad jag än gör.
Hur många skratt som än lyckas smita,
hur många tårar jag än låter falla.
Då finns han där.
Ibland behöver man bara en för att inse att man betyder.
En enda.
En bästa vän.
♥
bort från verkligheten
Jag tycker verkligen om mitt rum och jag älskar min väldigt sköna säng.
Fast det är inte så kul att behöva låsa in sig på rummet bara för att man inte orkar med verkligheten utanför.
Jag har aldrig önskat mig en egen lägenhet så mycket som jag gör nu.
Att leva på bröd och vatten för att betala en dyr hyra, det hade jag kunnat leva med just nu.
Allt är bättre än detta.
Fast det är inte så kul att behöva låsa in sig på rummet bara för att man inte orkar med verkligheten utanför.
Jag har aldrig önskat mig en egen lägenhet så mycket som jag gör nu.
Att leva på bröd och vatten för att betala en dyr hyra, det hade jag kunnat leva med just nu.
Allt är bättre än detta.
♥
"Vad är det som krävs för att stanna kvar
som inte är säker men aldrig tvivlar
som inte har nån storlek alls
inte har någon genans
Som får en att ropa till balkongen "kom ner!"
får prästens dotter att rymma med en knarkare
som får en att säga i natten 'jag behöver nåt starkare'
Den får en att darra som höstlövet
den får en att vissla i mörkret
den är en stulen bil som kär iväg nånstans med dig
utan ljus och sen rättegången
Vad är det som inte kan repareras, censureras,
som inte har nån rättvisa,
som inte är blind, men gömmer ögonen i händerna
som inte har nån anständighet
inte behöver kläs upp i skönhet
den kryper inte för nån
den väntar inte på nån
Den är lika ren som ett barns ögon
den är lika skitig som marken på en tågstation
vad är det som inte har någon regering
vad är det politikerna aldrig nämner
Finns i rånarnas fantasier
och i dom olyckligaste kapitlen
om en hund som vart hungrig i mil
tycker inte om nån men kommer ändå in
kommer ändå in."
går på repeat i mitt huvud ikväll.
som inte är säker men aldrig tvivlar
som inte har nån storlek alls
inte har någon genans
Som får en att ropa till balkongen "kom ner!"
får prästens dotter att rymma med en knarkare
som får en att säga i natten 'jag behöver nåt starkare'
Den får en att darra som höstlövet
den får en att vissla i mörkret
den är en stulen bil som kär iväg nånstans med dig
utan ljus och sen rättegången
Vad är det som inte kan repareras, censureras,
som inte har nån rättvisa,
som inte är blind, men gömmer ögonen i händerna
som inte har nån anständighet
inte behöver kläs upp i skönhet
den kryper inte för nån
den väntar inte på nån
Den är lika ren som ett barns ögon
den är lika skitig som marken på en tågstation
vad är det som inte har någon regering
vad är det politikerna aldrig nämner
Finns i rånarnas fantasier
och i dom olyckligaste kapitlen
om en hund som vart hungrig i mil
tycker inte om nån men kommer ändå in
kommer ändå in."
går på repeat i mitt huvud ikväll.
saknad.
Idag saknar jag min mormor lite extra mycket.
Jag vill bara ha en kram av henne och känna hennes väldigt speciella parfym som omringar mig. Att få veta att i hennes famn är jag trygg, inget kan hända mig sålänge jag har henne nära mig. Fast hon finns fortfarande här, inom mig.
Fast det har varit ganska jobbigt på sista tiden eftersom jag har drömt väldigt många drömmar om henne och saker som hänt. Det känns så verkligt och när jag vaknar så känns det som om hon fortfarande lever - efter tio sekunder så kommer allting tillbaka och slår mot mig. Då gör det ont, riktigt ont.
Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar min lilla söta mormor.
Fast jag vet att hon har det bättre där hon är, jag hoppas att hon äntligen har fått frid i hjärtat.
kiss me
weheartit.com
Att få ligga bredvid någon i sängen och känna hjärtslagen från någon annan, att få en lätt kyss bara för att det ska vara så och att helt enkelt få känna sig älskad. Det är vad jag saknar mest just nu - närhet. Jag vill vara nära någon, känna andetagen i nacken under natten när vi ligger och sover. Vakna upp till ett "god morgon" från någon som gör mig lycklig.
Egentligen behöver jag inte ens det.
Att bara få veta att någon tycker om mig eller tycker jag är vacker - det räcker långa vägar. Fast det är ändå den fysiska närheten som jag saknar mest. Den som håller hjärtat och passionen vid liv - närheten som får en att se färger istället för gråa nyanser. Just den.