Ibland känns det som om mitt hjärta aldrig kommer bli helt igen. Som om där alltid kommer vara en bit som saknas. Spårlöst försvunnen. Tomheten uppenbarar sig oftast på kvällarna. Kvällar då jag i min ensamhet får tid till att tänka efter. Fundera på varje felaktigt ord eller handling. I slutändan är allt fel, varenda andetag jag tar. Det är förgörande. Krossande.

Ibland känner jag mig levande. På riktigt. Som om jag har upptäckt världen för första gången även om jag har levt på den i snart en evighet. Det är när han tittar på mig med sina genomträngande ögon. När hans ansikte spricker upp i ett leende medan hans fingrar smeker min kind. Det är då jag känner hjärtat slå på riktigt, som om det har något att slåss för - ett slag det måste vinna. Som om det kämpar för sitt liv, för att jag ska få känna på riktigt. Se livet på rätt sätt. Ett kärleksfullt sätt. Det är dessa tillfällen jag försöker ta tillvara på, som jag sparar inom mig. Sånt jag aldrig vill glömma. Varje kyss. Varje ord av tillgivelse. Varje hjärtslag. De finns där inom mig och de blir framplockade när himlen är som svartast och varenda vrå inom mig gråter. De lagar. Bygger upp. Får mig att glömma allt annat.

Ibland känner jag mig bara likgiltig. Som om mitt hjärta inte orkar känna något mer. Det har stängt av. Börjat strejka. Dött. Det vill inte mer, det har fått nog. Det har blivit sårat för många gånger. Jag inbillar mig själv att jag inte förtjänar att vara lycklig. Inte älskad heller. Dagar som dessa är jobbiga, riktigt jobbiga.

Fast jag hittar tillbaka till ljuset varje gång. Jag inser att jag bara inbillar mig, att jag faktiskt en dag kommer kunna säga att jag är lycklig. Jag är redan ganska nära. Jag blir starkare för varje gång mina egna tankar försöker förstöra för mig. Jag förstår på ett helt annat sett. Ser livet från ett annat perspektiv. Det blir mer verkligt, som om verkligheten inte är så farlig ändå. Det är tillfällen som dessa då jag tackar livet för allt. För min fina pappa och mina två bröder. För mina vackra och fantastiska vänner. För de söta pojkarna som jag har träffat. För den pojken som stal mitt hjärta och fortfarande äger det. Jag tackar till och med för alla som svikit mig. De gjorde mig bara starkare. Jag tackar för allt. Precis allting.

Jag vet att jag klagar nästan hela tiden, och att jag aldrig verkar nöjd.
Jag gör aldrig det jag säger att jag ska göra, varken när det kommer till pojkar eller annat.
Det är jag som lider för det, för alla lögner jag intalar mig själv.
Jag vet att du ser sanningen och även om du säger till ibland så krossar du mig aldrig.

Du finns alltid där när det känns som om alla andra har lämnat mig.
Det är du som får mig att skratta när jag egentligen bara vill lägga mig ner och dö.
Det finns få saker jag uppskattar mer än våra kvällar tillsammans,
allt från matkvällar till våra roadtrips som tar oss lite överallt.
Men jag skulle aldrig ändra på något, för det är dig jag vill göra sånt med.
Med en äkta vän.

Jag vet att jag nästan aldrig säger det, du vet varför det är så - men jag älskar dig.
Ett halvdant blogginlägg kan inte förklara hur tacksam jag är för att jag har dig.
Men det är en början.
Tack för att du finns min underbara vän ♥

Att sätta ord på det jag känner just nu, det är totalt omöjligt.
Realisten i mig säger en sak medan drömmaren säger något annat.
Jag försöker att förtränga mycket, minnas annat och göra om en del.
Jag blir allt mer förvirrad och lite galen om jag ska vara ärlig.
Varför måste detta som är så självklart vara så komplicerat?

"Mika. Du är speciell för mig.
Varje samtal med dig är speciellt.
Jag vill somna i din famn."

Även om detta sms inte kom från den jag ville ha det från mest, så blev jag ändå glad när jag fick detta. Det kom från en vän som förmodligen var lite för berusad för sitt eget bästa. Men som många andra så vågade han skriva detta då, något som han i vanliga fall inte skulle våga säga. Det var ärligt och snällt - precis som alla andra sms han skickade inatt.
Det värmer att veta att jag faktiskt betyder något för någon, även om den jag verkligen tycker om inte känner någonting för mig. Detta gör mig glad. Trygg. Och lite småkär. Inte i mannen som skrev detta, men inte själva orden som får mitt hjärta att må bra. Han är en bra vän, denna man. Någon som har lyssnat på mig så länge vi har känt varandra, verkligen lyssnat. Som en äkta vän.

Din blick. Den som gör mig så generad som jag hatar att bli, när jag knappt kan yttra ett ord utan att bli helt röd i huvudet. När jag får vända bort min egen blick eftersom jag är rädd för din. Det känns som om du ser in i min själ. In i min existens. Det gör mig rädd. Och lycklig. Precis på samma gång.
Det är vad jag saknar mest just denna kväll. Att inte få titta in i dina ögon några sekunder för att sedan titta på en punkt precis ovanför eftersom jag inte klarar av ögonkontakt med dig för länge. Det blir för uppenbart. Inga fler hemligheter. Därför vänder jag bort huvudet, försöker rymma. Men du fångar upp mitt huvud i rörelsen och med din ena hand så för du försiktigt tillbaka mitt ansikte. Så tittar vi på varandra igen. Jag ser hur du frenetiskt försöker läsa mina tankar, på samma gång som ditt leende avslöjar dig.

Hur mycket du än försöker, natt efter natt, så kommer du aldrig kunna förstå. Mina tankar kommer aldrig bli dina. Jag kommer aldrig berätta för dig att varje ensam natt i sängen går åt till att tänka på dig. Att tårarna faller när jag tänker på den kärlek jag känner för dig som aldrig kommer bli besvarad. Att jag kan vakna mitt i natten av ensamhet eftersom du inte är här. Tanken på att du kanske är med någon annan. Att någon annan får kyssa dig, hålla din hand och vara med dig. Du kommer aldrig kunna läsa mina tankar och jag kommer aldrig berätta för dig.

Jag önskar ofta att din blick såg min själ på riktigt. Verkligen såg den. Den ljusröda färg som den har, som du har skapat av små färgklickar. Utan att du vet om det. Allt hade varit lättare om du såg allt själv, om jag inte hade behövt säga ett ord. För jag kan inte sätta ord på det, allt som jag känner. Jag är sämst på det. Ibland känns det som om du förstår, utan att vi säger någonting. Ibland känns det som om du söker i blindo.
Din blick gör mig förvirrad och hur mycket jag än försöker så kan jag inte läsa den. Men jag försöker om och om igen. Jag vägrar ge upp. Jag tror jag har sett något, någon gång. Kanske omtanke. Eller vänskap. Kanske till och med kärlek. Men jag vet inte. Är inte helt säker. Men jag låtsas ibland, att jag sett allt jag vill se. Det gör vardagen lite mer färgglad. Precis som min själ när jag söker din blick och hittar den. Där i mörkret bredvid mig.

Jag funderar på att ta en paus.
Från denna blogg, ja från hela mitt liv.
Hade jag haft råd så hade jag suttit på ett plan mot andra äventyr.
Fast det är som det är.
Dock behöver jag nog skärma av mig lite, detta håller inte.
Vi får se hur det känns imorgon,
just nu har jag bara en klump i magen som inte vill försvinna.
Det gör ont, hela tiden.

Vad jag bryr mig om nu är att du kommer nära mig,
även om det är försent att älska dig.
Vad jag bryr mig om nu, är att från samma säng,
lyssna till samma regn.

Vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen,
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen,
den tar slut från kyss till kyss.
Vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge hjärtat rakt ut.

Vad jag bryr mig om nu är att du ligger vaken,
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som om det går på dig
Vad jag bryr mig om nu är att du då ser det,
hur smutsigt livet blivit.

Och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad,
när alla löften klingar falskt, nästa gång du lovar någon allt.
Vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig,
även om jag vet att jag måste glömma dig

Vad jag bryr mig om är att se dig gråta,
för jag har gråtit och du ringde aldrig.
Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion
när du går sönder inuti, så som jag gjorde nyss

Vad jag bryr mig om är att höra dig andas,
veta att du är nära.
Förlåt, nu slutar jag.

Lyssnar på denna på repeat och önskar att allt vore annorlunda.
Jag är bakis och har ångest, precis som det brukar bli mot kvällskvisten dagen efter fest.
Varje ord i denna låt bränner ett hål inom mig,
finns bara en sak jag vill ha nu - något som jag aldrig kommer få.
Men en vän har fått mig att förstå att jag måste säga som det är,
hur ont det än kommer göra. Det funkar inte såhär längre.

Men ikväll tillåter jag mig själv att känna,
tårarna faller och det känns bra på något sätt - som en lättnad.
Jag är inte helt tom, hjärtat finns fortfarande kvar.
Det är en liten trygghet i allt detta osäkra.

Jag vill sluta tänka.
Vill vara hjärtlös.
Och kall.
Ja, det vill jag.
Det hade varit bättre än detta,
så mycket bättre.

Jag älskar verkligen detta fotot.
Det är jag och min lillebror, på min studentdag.
Sedan är detta nog det enda foto jag har på mig och Max nu när vi inte är små längre.
Min älskade lillebror, ord kan inte beskriva hur tacksam jag är för att jag har dig.
Max och Kim, mina bröder, det är ni som skyddar mig - vad som än händer.
Det är äkta syskonkärlek. ♥

Har du någon gång känt dig meningslös för en människa?
Som om de inte bryr sig om dig på något plan alls?

Det är som att stå i ett rum fyllt med människor. Människor som pratar, skålar och fyller upp rummet till bristningsgränsen. Men ändå ser man bara den personen som man har letat efter med blicken hela kvällen, den som får en att bli lite gladare bara genom att titta på honom. Tillslut hittar man honom, ståendes vid andra sidan av rummet. Hjärtat börjar pumpa och leendet bildas som av sig själv. Söker ögonkontakt men han är för inne i sitt, han pratar på och skrattar med sina vänner. Efter en stund tittar han ut över rummet och ens hjärta börjar slå snabbare igen - hoppet om att han ska se en tar över inom en. Han tittar runt, tittar och hälsar på alla med blicken - på alla utom mig. Han ser alla, men inte mig. För honom är jag ingenting.

Det är ingen lätt känsla att leva med, det kan jag lovar er. För varje dag som går så känner man sig allt mindre värd, tillslut är där knappt något kvar inom en som man ens skulle kunna kalla kärlek. Man stänger av, hjärtat fryser till och man försöker bevara de känslor som man en gång ljög sig till att någon hade för en. Man ljuger. Hela tiden. Det jobbigaste är inte tanken på att han inte tycker om mig, det är minnena som missbevisar det. För det fanns något där, i början. Något som jag inte riktigt kan förklara, fast jag kände det. Det fanns i varje kram, kyss och ord - något som flöt under ytan. Jag vill inte kalla det kärlek, dock är omtanke ett för intetsägande ord. Det fanns där, det är det enda som jag är säker på när det gäller honom.

Jag står i ett rum fyllt med människor. Musiken skapar en njutningsbar rytm i luften och jag följer med i varje ord. Efter en stund ser jag honom, han kommer in genom dörren och han är precis lika vacker som alltid. Med sin röda halsduk och rutiga skjorta så får han luften att gå ur mina lungor. Jag är stum.
Det enda jag vill just nu är att han ska komma fram till mig och ge mig en kyss, men vi vet båda att det aldrig kommer hända. Jag är inte tjejen som vågar säga vad jag verkligen känner och han är inte en kille som visar vad han vill. Vi är fast i något som vi aldrig kommer komma ur, som ett fängelse fast ändå inte.
Jag känner hur jag sakta går mot utgången, känner i ryggen hur han tittar efter mig. Den sista metern ut genom dörren tar jag med ett långt kliv, rädd för att tårarna ska börja falla när någon ser. Känner hans blick på mig, men jag vet att han inte kommer gå efter. Precis som jag inte kommer gå tillbaka och berätta för honom hur mycket han betyder för mig.
Så många ord som inte får känna nattens svalka bris. Så många handlingar som inte får se dagsljus.
Jag går sakta hemåt och känner hur hålet inom mig blir allt större. Att veta att man inte betyder något för den som betyder så himla mycket för en själv. Det är något som skulle kunna förgöra även den starkaste människan på denna jord. Jag är inte stark. Och jag har varit med om det allt för många gånger.
Jag har snart inget hjärta kvar att ge.

När han rör vid mig blir jag någon annan. Tiden stannar och det känns som om min existens har lett till denna stund, när han tar min hand i sin och trycker till samtidigt som han lutar sig fram och trycker sina läppar mot mina. Det finns ingenting annat just då, när mitt hjärta slår allt snabbare och jag känner att hans reagerar precis på samma sätt. Som om vi två har blivit en.
Inget slår den känslan. Känslan som jag inte ens kan beskriva i ord.

Hans fingrar smeker min hud över ryggen, som om han ritar mönster jag inte ens visste fanns. Jag blundar och njuter, hör hur han skrattar när jag rycker till eftersom han råkat komma till min midja där jag är väldigt kittlig på vissa ställen. Öppnar ögonen, ser in i hans - känner mig levande. Hans hand mot min kind, min hand på hans midja. Liggandes bredvid varandra i sängen en hel natt, pratandes om allt som någonsin har rört sig i våra tankar.
Jag känner mig inte ensam. Inte denna kväll, natt och morgon.

Att säga farväl när solen står som högst på himlen och vi båda har saker vi måste göra. Att vakna upp ur den dröm man har levt i hela natten, den som har gjort en lycklig. Att inte veta om man ses på samma sätt igen, i samma tid. Ovissheten som får en att inte vilja avsluta den sista kyssen innan man måste börjar göra sig redo för att lämna sängen. Sorgen över att inte kunna säga det man verkligen behöver säga, man vill inte förstöra ögonblicket som flyger förbi.
Förvirringen som kommer när han har gått. Den som får en att känna sig övergiven. Just den.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga att min säng var stor, men efter att ha sovit två i den natten innan så kommer den kännas enorm denna natt. Efter att ha sovit på skilda håll i fem månader till att helt plötsligt gå tillbaka till något som gjorde en lycklig, det får ensamheten att bli så mycket större när det väl är över för just den gång. Jag trodde aldrig att jag var kapabel till att sakna någon såhär mycket. Inte just för att han inte är här, mer för att jag inte vet om han någonsin kommer vara här igen. Det är tanken som krossar mig, som får lyckan att skingra sig.

Fast jag tänker fortfarande på hans leende som får mig att bli sådär blyg igen som jag inte tycker om att vara, på hans skratt som får mig att börja skratta med honom, på hans läppar som skapar små elchockar i mig varje gång de rör vid mina, på hans röst som jag skulle kunna göra mycket för.
Jag tänker på honom. Hela tiden. Vissa dagar mer och andra mindre. Men han finns där, så ofta jag tillåter mig själv. För det är ju trots allt mannen jag är kär i. Det kommer jag aldrig undan. Just nu vet jag inte om jag vill det heller.

Vi behöver inte säga "jag älskar dig" till varandra, vi vet ju om det ändå.
Allt behöver faktiskt inte sägas i ord, en del saker vet man finns där utan att prata om det.

Detta sa min pappa till mig en dag, medan solen sken utanför fönstret och min chailatte började kallna på bordet framför oss. Det var en sensommardag i Ystad och precis som nästan alla andra lördagar så satt jag och pappa och fikade på ett fik i vår söta lilla stad. Det kom som en chock när pappa sa det, men i det ögonblicket så insåg jag att vi verkligen förstod varandra. I efterhand har jag tänkt mycket på det, och även om jag aldrig säger det så finns det tre människor på denna jord som jag älskar av hela mitt hjärta. Min pappa och mina två bröder.
Även om jag nästan alltid småtjafsar med mina bröder så vet jag att de alltid finns där, även om vi inte alltid uttrycker det i ord. Precis som jag alltid finns där för dem när något händer som de inte riktigt klarar av på egen hand, eller när de är så pass lyckliga att de inte kan hålla det för sig själva utan måste berätta det för någon. Då finns jag där.

Så länge jag har dem, mina tre älskade hjärtan, så vet jag att jag kan ta mig igenom allt här i livet. På senare dar har jag börjat inse att jag inte längre behöver omringa mig av hat och ilska - det finns faktiskt något bättre. Därför har jag valt att ta avstånd från de som inte kan släppa ilskan och skulden. De hör inte hemma i mitt liv längre. bara för att jag förväntas kalla dem min familj och släkt så innebär det inte att de automatiskt har en plats i mitt liv. Om man inte kan sluta lägga skulden på alla andra, då platsar man inte in i det liv som jag försöker leva. Fast egentligen så gör det inget, för jag har det jag behöver.

Jag har en otroligt underbar pappa, två underbara bröder och vänner som jag älskar mer än något annat här i världen. Mer behöver jag inte. Jag är nöjd. För mig så räcker det, den kärlek jag får från de som verkligen bryr sig om mig. Jag skulle inte kunna önska mig något annat än just detta. Det är precis därför jag faktiskt är så nöjd med livet, för jag har tre människor i det som får mig att känna mig älskad. Vad mer kan man begära?

Pappa, Kim och Max - jag älskar er ♥

Skillnaden mellan nu och för fem månader sedan är,
att denna gång vet jag att jag kommer överleva.
Jag kommer inte dö av ett krossat hjärta,
jag kommer ta mig igenom detta - det gjorde jag sist.
Den tanken gör sömnen mer njutbar.

15 minuters sömn mot en varm axel i en lite kallare soffa. Det är så mycket jag har sovit inatt.
Medan alla andra förmodligen låg och sov så gick jag runt på Ystads gator och funderade över allt som hänt. Fast jag var inte ensam. Bredvid mig gick en gestalt som alltid har fått mitt hjärta att slå tusen slag snabbare.
Just nu kan jag inte förklara i ord, mer än att jag kan säga att det har varit den bästa natten i mitt liv. Vi gick runt i Ystad tills klockan var lite över fyra och sen gick vi hem till mig och såg på tv tills han skulle åka hem med tåget och jag skulle möta upp mina kursare för grupparbete.

Vi pratade hela tiden, pratade på riktigt för första gången någonsin.
Det var magiskt.
Våra läppar möttes för första gången på fem månader.
Det var perfekt.
Jag insåg att vi faktiskt förstår varandra, mer än vad vi vågat erkänna.
Det var ett ögonblick som borde skrivas in i historien.

Nu känns det bra, riktigt jäkla bra.
Ingen eller inget kan förstöra denna dag för mig.
Idag är jag på topp.
Jag är nöjd.
Jag är lycklig.

"Solen skiner på utsidan av fönstret och på insidan sitter jag med datorn i knäet i sängen. Vid sidan om mig ligger en gestalt som andas med lugna andetag. Bröstkorgen reser sig upp, ner, upp och jag hör hur hjärtat slå på insidan. Det kommer ett vinddrag från dörren och gestalet söker sig automatiskt närmare mig för att värma sig. Jag sättet datorn på bordet och kryper ner under täcket. Direkt läggs en varm arm runt mig och ger mig en kram bakifrån. Är det såhär det känns att vara lycklig?"

Allt spelas upp om och om igen i mitt huvud,
som en kärleksfilm utan lyckligt slut.
Det gör ont, för ont.