Du sitter i min soffa, jag i sängen. Din blick gör mig lika knäsvag som vanligt, ett leende spricker upp hos oss båda. Samtidigt. I bakgrunden hörs Bon Iver's fantastiska stämma. Han sjunger om olycklig kärlek och krossade hjärtan. Mitt hjärta är allt annat än krossat denna kväll.
Plötsligt reser du dig upp och kommer fram till mig. Du sätter dig bredvid i sängen och din hand faller sakta mot mitt knä. Jag lutar mitt huvud mot din axel. Känner mig hemma. Utanför faller snön och kylan börjar tränga in genom det halvöppna fönstret. Jag flyttar mig reflexmässigt närmre dig och stjäl din värme. Du klagar inte.
Jag tittar upp och möter din blick, känner hur mitt hjärta börjar vakna till liv. Det är så naturlig, som om det alltid har varit så. Du lutar dig ner och ger mig en kyss. En helt vanlig kyss. Ändå betyder den så mycket mer.

Din hand mot min kind. Min hand på din bröstkorg. Varken gårdagen eller morgondagen existerar. Nu är det bara vi. Det spelas en ny låt, denna gång är det min älskade Håkan som gör just detta ögonblick så mycket mer minnesvärt. Jag lägger mig ner i sängen, du bredvid. Jag känner dig arm runt min midja och ditt ansikte gräver sig in i min nacke. Jag ryser till - både av köld och värme. Du trycker dig ännu närmare. Vi blir som ett. Något magiskt.

Jag vill inte lämna min säng, men tillslut blir natten dag och vi måste återgå till verkligheten. Livet där utanför vaknar till och vi vet båda att livet inte alltid är rättvist. Du ger mig en kyss innan du går, en kyss som jag lever på tills nästan gång dina läppar trycks mot mina. En kyss som både ger mig hopp men som också släcker ljuset inom mig. För jag vet vad den betyder. Vad den inte betyder. Jag vet.

Fast jag glömmer aldrig. Aldrig. Det finns alltid med mig vart jag än går. De där kvällarna då jag inte var ensam. Kvällarna jag såg fram emot, de nätter då sömnen inte var så mörk.
Du satt i min soffa den kvällen och lovade mig allt. Men samtidigt ingenting. Det var precis så det var - allting och ingenting på samma gång. Det var kanske därför det blev såhär fel. Vi såg bara slutet, aldrig vägen dit.
Fast jag är lika kär i dig nu som jag var den kvällen när snön föll som mest, när du kysste mig och i bakgrunden sjöng Håkan; "jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig."

Toppar och dalar, jag gav dig mitt hjärta
bara rakt ut, hmm det är min dåliga vana
För det blir så ibland, jag vet
det tar tid och jag tror jag vet
Vad vi gjorde för fel, passionerat
men okontrollerat, ha, idioter
Och jag vill bara känna hur det känns
tänka tillbaka bara minnas nån sekvens
Våra stunder vi hade, tankar idéer
din lukt i din nacke, pussar och skrattar

Det kommer funka, måste funka
nånstans där så finns vår plats
Den enda personen som tagit upp min tankekraft 24/7

Oh shit vad jag älskar dig
trots att jag knappt visste vad dom orden betydde
Och det vet jag typ inte ens idag
det gick för fort, vi vände blad

Det bästa sex jag haft i hela mitt liv
jag nästan, jag nästan skäms över att säga det högt
ibland så skippar vi snacket vi bara vet vad vi vill
Det kändes nästan överflödigt och använda rösten, okej.

Fyfan vad sjukt att man kan känna sån passion
vi åt och drack & grät och vi skrattade och vi kom ihop
Som bästa vänner som har tagit det till nästa level
där vi bara hoppades men fick se vad som hände!

Spelas om och om i mitt huvud,
varje natt mellan sömn och morgon.

Just i denna stund så känns det ganska bra,
lätt på något konstigt plan.
Det gör inte ont att gå hem ensam denna kväll,
saknaden efter honom börjar avta.
Ytterst lite. Men ändå mer än innan.

Kylan trycker på vilket gör att täcket sveps allt hårdare runt kroppen. I min säng är jag
trygg, i säkerhet från omvärlden. Det är här jag kan vara utan att behöva göra. Ingen ser
eller hör när natten slår sin rot inom mig. I hemlighet drömmer jag om en annan tid,
andra hjärtslag. Det är här jag hör hemma, i en säng som är tillräckligt stor för en.
Bara en. Mörkret slår inte till lika hårt när man är en, som om det känner att ensamheten
redan har gjort hjärtat svart.

Hösten har gjort sitt intrång och de träd som fortfarande står stolt med löv på grenarna
kommer snart tappa alla sina kläder och bli nakna. Fast det är vacker det med.
Otroligt vackert.
Bruna färger kommer klä marken och regnet kommer göra dem svävande. Det är det som
gör hösten så vacker. Färgerna. Illusionerna. Mörkret. Det är som i en fantasifull saga utan
något riktigt slut. Det är då det är som bäst. När man måste följa med enda till slutet för
att få veta om det är lycklig eller inte.

För ett år sedan så sov jag inte ensam i denna säng jag sitter i nu. Då fanns där en till.
Någon som fick hösten att stanna upp och sommaren började nästan leva igen. Som ett litet
mirakel. Det var precis så det var, ett magiskt mirakel som försvann allt för snabbt.
Fast så är det alltid med gåvor, man får ha dem en stund innan de försvinner. Borttappade.
Efter ett tag så glömmer man att man fick dem från början, och saknaden gör inte så ont.

Denna höst kommer inte bli samma som förra.
Fast jag älskar ändå hösten precis lika mycket.
Ensam i min säng drömmer jag mig bort, till ett sagoland av bruna och gula löv.
Till ett ställe där jag är mig själv med den som får mig att känna.
Det är nytt. Vackert. Och bara vårt.

Veckan som gått har inte varit den lättaste. Riktigt jobbig faktiskt. Och idag blev allt
ännu värre. Orkar inte gå in på allting för tillfället. Det gör för ont. Allt bara samlas
inom mig och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Det är för mycket.

Det är dagar som denna då jag saknar min bästa vän extra mycket. Vännen som alltid
har kramat om mig varje gång jag har varit ledsen. Som har bjudit hem mig till sig när
jag inte har velat vara ensam. Hon som fått mig att skratta tusen miljoner gånger.
Just hon.

Men hon är inte här och jag saknar henne. Extra mycket denna kväll.

Ligger i sängen och lyssnar på vinden som nästan fäller träd utanför. Försöker rymma,
lämna platsen en stund. Till något mysigare. Lyckligare. Jag inbillar mig att jag inte existerar
just nu i just denna säng. Jag är på en helt annan plats. Bland fulla människor, bra musik
och många skratt. Där jag vill vara. Där jag hör hemma.
Jag tar in allt en gång till och minns saker som ruset hade tryckt undan för en stund. Det
återkommer och skapar nya känslor. Så mycket starkare än innan.

Tillslut vaknar jag till och inser att jag ligger kvar i samma ensamma säng med samma
längtan som inte vill försvinna. Ut högtalarna lyder texter som "För en minut sen var du
min. En tredjedel av den jag var går hem  för en är krossad, en är din. Det här är slutet
på vår film. Från och med nu. Från och med du. Jag minns varenda scen ifrån vår film."
Olika låtar, olika artister och grupper - alla får mig att känna precis samma sak.
Först närhet. Sen lycka. Kärlek. Tillhörighet. Glädje. Efter en stund slår verkligheten till och
då ersätts dessa känslor av ensamhet. Mörker. Tårar. Ilska och slutligen saknad.
Ren och skär saknad. För jag minns precis allting från oss.
Varenda sekund. Varenda scen. Varenda hjärtslag.

Så jag försöker rymma igen. Komma bort, till något lättare - något så simpelt men ändå
så komplicerat. Det är där jag lever så ofta jag kan.
Med kärleken. Med lyckan. Med skratten.
Med honom. Alltid tillsammans med honom.

Vet ni vad?
Jag klarar inte av detta längre,
jag går itu.
Jag har inte längre något hjärta kvar att ge.

Det börjar bli lättare nu. Känslorna som brukade svämma över har lagt sig. De har lagt
sig för att vila eftersom de inte orkar kämpa längre. På ett sätt har jag vunnit över mig
själv, på ett helt annat sätt så har jag precis begravt den del av mig som fick mig att
känna för första gången. Det är ganska komiskt ändå. Det vi gärna vill kalla kärlek.
Jag kommer aldrig glömma första kvällen när hans läppar mötte mina. Jag kommer
aldrig glöma hur hans händer placerade sig så naturligt på mina höfter och hur jag, som
om jag hade gjort det flera gånger innan, lade mina armar runt hans hals.
Minnena från varje möte kommer aldrig försvinna, även om jag stundtals önskar det
eftersom det är de minnena som får mig att stanna kvar i något som slutade finnas för
en evighet sedan. Fast egentligen vill jag inte glömma då jag vill ha något att hålla fast
vid när allt annat känns jobbigt och fel. Då kan jag bara blunda och leva om varje ögonblick
en gång till - varje lyckligt hjärtslag.

Jag tänker inte på honom lika ofta längre. Även om han finns där ibland så upptar han inte
allting längre. Han har hittat sin plats inom mig och den blir allt mindre för varje dag som
går. Tillslut kommer den vara så liten att jag kommer le varje gång jag tänker på honom.
Nu är det inte riktigt så. Det är något annat. Något annorlunda.
Det känns bra att veta att det inte är som förra gången. Då försvann en bit av mig, en bit
som jag aldrig kommer få tillbaka. Fast jag blev starkare, mer tålig. Visst, jag stängde av
och försökte bygga upp det igen - fast efter ett tag så insåg jag att det var bäst som det var.
Vi är helt enkelt inte menade för varandra. Det kommer aldrig bli vi. Att skriva de orden
förstör mig inte längre, även om jag blir ledsen. Fast det är helt okej att vara ledsen,
för vi blir alla ledsna någon gång. Detta är min gång. Det är lättare och jag vet att jag
en dag kommer tänka tillbaka på dessa ord jag skriver nu och ifrågasätta mig själv.
Just nu känns det precis såhär, det är precis därför jag skriver ner dem just nu.
Jag saknar allt med honom, men nu börjar saknaden att förvandlas till något annat,
något som jag kan finna mig i. Något vackert, nästan magiskt. Till något lyckligt.

Är det fel av mig att drömma om hur det kunde ha varit?
Förstör jag för mig själv?
Är det så fel att gråta när hjärtat gör för ont?
Kommer det bli bra igen?
Är det helt okej att krossa den del av en som bara vill tycka om?
Kommer jag någonsin kunna glömma honom?

En dag. Kanske.

Vill försöka få ner i ord hur det känns nu,
dock är denna uppgift totalt omöjlig.
Jag känner mig glad och krossad precis på samma gång,
som om det växlar om lite då och då.

Orden slog hårt mot mig och rösten lika så,
kände hur kinderna sakta började bli fuktiga.
Jag var ensam i ett hav av flera tusen människor,
alla där för att se denna vackra kvinna.
Fast jag var ensam i en bubbla av tankar,
varje ord fick mer mening än ordet innan.
Det var som om hon sjöng till mig, om mig.
Ord om den kärlek som förgör mig mer för var dag som går,
om lyckan i varje danssteg som tas,
om livet som faktiskt är ganska okej ändå.
Hon fick med allt, allt som någonsin fått mig att stanna upp.

Jag stod där och lyssnade, blundade och drömde mig bort.
Jag njöt av varje ny låt, som bara blev bättre och bättre.
Jag tog in varenda känsla som fanns runt mig.
Så här har jag inte känt sedan jag såg Håkan,
då var jag 15 och hade precis funnit min plats i hans musik.
Nu hittade jag min plats ännu en gång,
i någon helt annan men ändå ack så lika på många sätt.
Det var underbart, fantastiskt och helt enkelt magiskt.
Veronica Maggio - en kväll jag aldrig kommer glömma.

Ibland blir allt fel. Hur mycket man än försöker så blir det fel.
Jag förstår inte varför det alltid blir på detta sätt.
Förstår ni vad jag menar?
Klart ni inte gör. Inte ens jag förstår.

When you leave me the bed is empty
and I feel crazy cause I didn't say anything.

I wish you would tell me how you really feel,
but you'll never tell me cause that's not our deal.

When you leave me you take away everything.

Jag skulle vilja berätta allt för er - precis allting.
Jag vill skriva om varje kyss jag får som gör mig lycklig.
Om hur glad mina vänner gör mig när vi bara sitter på ett rum och skrattar tills vi gråter.
Om alla hemligheter som jag måste hålla för mig själv även om de nästan förgör mig.
Om all oro inom mig som gör mig sjuk.
Om ilskan som inte vill försvinna hur mycket jag än försöker släppa det förflutna.
Jag vill berätta allt. Jag vill inte hålla in med något, jag vill att alla ska veta.
Att alla ska förstå varför jag är som jag är.
Varför jag överanalyserar allt.
Varför jag ofta är ledsen och deppig.
Varför jag ibland inte går att nå, som om jag har gått in i mig själv.
Varför jag stundtals kan verka likgiltig.
Varför jag helt plötsligt kan börja gråta för ingenting.

Det finns så mycket jag vill berätta för er.
Så mycket som jag vill skriva ner så att det bli verkligt.
Men jag kan inte. Jag kan verkligen inte.

Du sa att jag såg ledsen ut,
ändå gick du din väg och stängde dörren efter dig.
Vad gör jag för fel?

Idag slog det mig att dessa två snart lämnar landet.
De ska åt olika håll, men jag kommer sakna dem
- går inte ens att beskriva i ord hur mycket.
Hur ska jag klara mig utan de två som fick mig att inse
att livet kan bli så mycket bättre om man myttar lite mer.
♥

Jag vill bara säga tack till de som gör mitt liv så mycket bättre.
Till min fantastiska pappa och mina underbara bröder.
Till mina äkta vänner som lyssnar och finns där för mig.
Jag vet inte vad jag hade gjort utan er,
ni är mina änglar. De som håller mig vid liv.
Jag vill bara att ni ska veta att jag älskar er.
Varenda en av er. ♥

Jag vill försvinna. Sluta existera. Det har jag nästan gjort. Jag är bara ett skal, ett tomt skal. Jag lyssnar på alla som har något att säga, men jag har ingenting att säga tillbaka längre. För det finns inget att säga. Jag låtsas att jag förstår varje gång en vän sviker mig. Jag ler och säger att det är okej, även om jag gråter över det efteråt. Jag är inte bra på mycket men jag skulle vilja påstå att jag är bäst på ljuga, jag skulle kunna bli världsmästare i det. För jag ljuger hela tiden. Ibland för min pappa när han frågar om allt funkar bra. Ibland för någon vän när de hellre vill umgås med någon annan istället för mig - även om vi har bestämt. Oftast ljuger jag för mig själv. De allra svartaste lögnerna sparar jag till mig själv.
Livet blir mycket lättare då. Människor vänder inte taggarna utåt om jag bara ler och nickar - inga sura miner, inget skitsnack bakom min rygg. Därför är jag tyst. Riktigt tyst.

Det finns ingen jag kan berätta allt för. Även om min pappa vet det mesta om mig så kan jag inte berätta mina mörkaste hemligheter för honom. De tankar som skulle kunna förgöra vilken människa som helst. Det är inte det att jag vill prata om det, jag vill bara att någon ska se på mig och förstå - utan att jag ska behöva yttra ett ord. Men det finns ingen där. Ingen.
Även om jag själv har väldigt lätt för att läsa av andra människor så har jag aldrig hittat någon som sett rakt igenom mig. Det var nära en gång, jag var ung och dum - fast den tiden är förbi. Kvar finns bara minnena. Så nära men ändå så långt bort.

Egentligen har jag bara mig själv att skylla. Hade jag varit någon annan, någon bättre, så hade jag kanske inte haft det såhär. Då hade jag kanske inte alltid blivit vald i andra hand. Varit ett sista alternativ. Någon som bara finns där för att det ska vara så.
Fast jag är inte helt ensam, för jag har de få som bryr sig om mig på riktigt. De som skulle göra vad som helst för mig. En vän sa till mig en gång: "om du dör, då dör jag också." Det är något av det finaste jag har fått höra, för det betyder att jag betyder något. Jag är viktig. Den vännen räddade mitt liv den dagen.

Jag tycker om dig men jag förstår hur det är. Det kommer aldrig bli vi. Aldrig. Det finns ett hav mellan oss som varken du eller jag kan korsa. Ett hav av vänner, tidpunkter, situationer och känslor. Du lovade dig själv att inte lämna ut ditt hjärta till någon igen. Jag gav mig själv samma löfte. Fast vintern kom och jag började inse att jag bröt mot mitt egna löfte - likaså gjorde du. Med snön kom avståndet och med det kom ensamheten. Ett avbrott i lyckan som fick mig att sakna dig mer än vad jag trodde var möjligt. Då förstod jag det brott jag hade begått - att ljuga för mitt hjärta. Det gjorde ont varje gång jag tänkte på dig. Varje gång hjärtat ekade efter din röst. Dina kyssar. Din famn. Jag lovade mitt hjärta att aldrig blotta det för någon igen. Jag svek det.

När våren kom så började jag höra din röst igen. Jag började känna något som jag hade försökt begrava. Med sommaren kom allt tillbaka igen som om det aldrig hade tagit slut första gången.
Nu står vi här igen. På en avsats som varken du eller jag vill befinna oss på. Men vi gör det ändå. Jag gör det då mitt hjärta inte hade klarat av att bli krossat en gång till - inte så tätt inpå i alla fall. Varför gör du det? Jag har ingen aning. För att du är dum? För att du vill vara nära någon? Eller kanske för att du börjar känna precis samma sak för mig som jag har känt för dig enda sedan löven började byta färg från grönt till brunt?
Jag inbillar mig själv att det sistnämnda stämmer, men jag vet att ingen fråga är rätt - inget svar heller. Du vet inte själv.

Det kommer aldrig bli vi, det vet jag. Men jag är för dum för att avsluta något som gör mig glad en kort stund, men som skänker mig så stor sorg resten av tiden. Det har aldrig fallit så många tårar ner för mig kind innan, inte ens när min underbara ängel lämnade denna jord. Men de faller, hela tiden. Oftast på grund av dig.
Jag lyssnar på min älskade Håkan och försvinner in i musiken när han sjunger, "egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig.". Jag sjunger med och drömmer mig bort, till något som kanske inte är bättre - men annorlunda. Ja, till något annorlunda.