det är inte lätt att vara kär
Det är inte lätt att vara kär, speciellt inte om man vet att man aldrig kan få den man vill ha. Det är som att sträcka sig efter ett riktigt saftigt och munvattnade äpple, fast man når inte riktigt för det ligger för långt bort på bordet och man sitter fastkedjad i stolen. Det är precis vad olycklig kärlek är - man vill ha något som nästan finns inom räckhåll men man når det inte riktigt.
Varje gång jag prata med Honom, killen med stort H, så fladdrar fjärilarna i min mage till och vaknar ur sin dvala. Helt plötsligt är de mer levande än de någonsin varit. Tankarna blir ofokuserade och hjärtat slår tre gånger snabbare för enbart hans existens får hela min kropp och själ att må bra. Jag lever i min drömvärld när jag pratar med Honom, den värld där han och jag hade varit perfekta för varandra.
Hade han bott i samma stad som mig eller bara en liten bit bort, då hade det nog varit han och jag. Då hade han nog varit den jag åkt till om jag hade en ledig helg eller kände för att umgås med någon som jag tycker om. Han hade varit den som hade tröstat mig om någon sårat mig och han hade funnits där för att säga alla rätta saker. Om det bara inte hade varit minst 50 mil mellan oss så hade det varit perfekt - då hade det varit vi.
Nu är livet inte perfekt.
Ingenting har någonsin sårat mig så mycket som när han sa att han börjat umgås med en tjej som verkade tycka om honom. Han trodde aldrig det och han visste inte vad han skulle göra, så han bad mig om råd. Jag fick bita mig i läppen, svara så gott jag kunde för att hjälpa honom och nu när jag ligger ensam i min säng i mörkret så faller tårarna. Fast jag borde inte bry mig, precis som han så har jag träffat andra och umgåtts med andra - fast enbart för att glömma honom.
Att vara olycklig kär är inte lätt och tankarna blir bara fler och fler. Att vara så djup och analyser så mycket ger mig huvudvärk därför ska jag sluta nu. Fast jag är lika mänsklig som alla andra och ibland behöver jag bara skriva av mig. Det är främst därför jag har en blogg, för att få ur mig alla tankar som finns inombords.
Varje gång jag prata med Honom, killen med stort H, så fladdrar fjärilarna i min mage till och vaknar ur sin dvala. Helt plötsligt är de mer levande än de någonsin varit. Tankarna blir ofokuserade och hjärtat slår tre gånger snabbare för enbart hans existens får hela min kropp och själ att må bra. Jag lever i min drömvärld när jag pratar med Honom, den värld där han och jag hade varit perfekta för varandra.
Hade han bott i samma stad som mig eller bara en liten bit bort, då hade det nog varit han och jag. Då hade han nog varit den jag åkt till om jag hade en ledig helg eller kände för att umgås med någon som jag tycker om. Han hade varit den som hade tröstat mig om någon sårat mig och han hade funnits där för att säga alla rätta saker. Om det bara inte hade varit minst 50 mil mellan oss så hade det varit perfekt - då hade det varit vi.
Nu är livet inte perfekt.
Ingenting har någonsin sårat mig så mycket som när han sa att han börjat umgås med en tjej som verkade tycka om honom. Han trodde aldrig det och han visste inte vad han skulle göra, så han bad mig om råd. Jag fick bita mig i läppen, svara så gott jag kunde för att hjälpa honom och nu när jag ligger ensam i min säng i mörkret så faller tårarna. Fast jag borde inte bry mig, precis som han så har jag träffat andra och umgåtts med andra - fast enbart för att glömma honom.
Att vara olycklig kär är inte lätt och tankarna blir bara fler och fler. Att vara så djup och analyser så mycket ger mig huvudvärk därför ska jag sluta nu. Fast jag är lika mänsklig som alla andra och ibland behöver jag bara skriva av mig. Det är främst därför jag har en blogg, för att få ur mig alla tankar som finns inombords.
Kommentarer
Trackback
