Har du någon gång känt dig meningslös för en människa?
Som om de inte bryr sig om dig på något plan alls?

Det är som att stå i ett rum fyllt med människor. Människor som pratar, skålar och fyller upp rummet till bristningsgränsen. Men ändå ser man bara den personen som man har letat efter med blicken hela kvällen, den som får en att bli lite gladare bara genom att titta på honom. Tillslut hittar man honom, ståendes vid andra sidan av rummet. Hjärtat börjar pumpa och leendet bildas som av sig själv. Söker ögonkontakt men han är för inne i sitt, han pratar på och skrattar med sina vänner. Efter en stund tittar han ut över rummet och ens hjärta börjar slå snabbare igen - hoppet om att han ska se en tar över inom en. Han tittar runt, tittar och hälsar på alla med blicken - på alla utom mig. Han ser alla, men inte mig. För honom är jag ingenting.

Det är ingen lätt känsla att leva med, det kan jag lovar er. För varje dag som går så känner man sig allt mindre värd, tillslut är där knappt något kvar inom en som man ens skulle kunna kalla kärlek. Man stänger av, hjärtat fryser till och man försöker bevara de känslor som man en gång ljög sig till att någon hade för en. Man ljuger. Hela tiden. Det jobbigaste är inte tanken på att han inte tycker om mig, det är minnena som missbevisar det. För det fanns något där, i början. Något som jag inte riktigt kan förklara, fast jag kände det. Det fanns i varje kram, kyss och ord - något som flöt under ytan. Jag vill inte kalla det kärlek, dock är omtanke ett för intetsägande ord. Det fanns där, det är det enda som jag är säker på när det gäller honom.

Jag står i ett rum fyllt med människor. Musiken skapar en njutningsbar rytm i luften och jag följer med i varje ord. Efter en stund ser jag honom, han kommer in genom dörren och han är precis lika vacker som alltid. Med sin röda halsduk och rutiga skjorta så får han luften att gå ur mina lungor. Jag är stum.
Det enda jag vill just nu är att han ska komma fram till mig och ge mig en kyss, men vi vet båda att det aldrig kommer hända. Jag är inte tjejen som vågar säga vad jag verkligen känner och han är inte en kille som visar vad han vill. Vi är fast i något som vi aldrig kommer komma ur, som ett fängelse fast ändå inte.
Jag känner hur jag sakta går mot utgången, känner i ryggen hur han tittar efter mig. Den sista metern ut genom dörren tar jag med ett långt kliv, rädd för att tårarna ska börja falla när någon ser. Känner hans blick på mig, men jag vet att han inte kommer gå efter. Precis som jag inte kommer gå tillbaka och berätta för honom hur mycket han betyder för mig.
Så många ord som inte får känna nattens svalka bris. Så många handlingar som inte får se dagsljus.
Jag går sakta hemåt och känner hur hålet inom mig blir allt större. Att veta att man inte betyder något för den som betyder så himla mycket för en själv. Det är något som skulle kunna förgöra även den starkaste människan på denna jord. Jag är inte stark. Och jag har varit med om det allt för många gånger.
Jag har snart inget hjärta kvar att ge.

Detta är en låt från The Lonely Island's nya album.
Om ni inte har hört denna innan så ber jag er att ta 3 minuter till detta,
för att se om ni gillar det - för jag älskar det!
Humorn i deras musik går inte att beskriva,
det är unikt och helt jäkla underbart.
Måste dock påpeka att musikvideorna är tusen gånger bättre än att bara lyssna på låten.
Har ni inte kollat in deras nya album, Turtleneck & Chain, än så gör det.
Andra favoriter på albumet:
The Creep
Jack Sparrow
Shy Ronnie 2: Ronnie & Clyde

Sitter i nattlinne och försöker se smart ut medan jag tvingar mig själv till att plugga,
dock inte så lyckat. Har mentalt redan tagit sommarlov.
Inte ens mammas glasögon kan få mig att plugga mer,
även om jag känner mig smartare med dem på. Konstigt det där.

Nu ska jag klä på mig och gå till Koppen,
blir en fika med Marie, Fredrik och några andra.
Inte lönt att jag försöker lura någon med att jag pluggar,
ni alla känner mig och vet om att ordet "plugg" och "Mika" inte funkar i samma mening.
Peace out.

Håller för tillfället på med ett litet fotoprojekt,
medan jag gjorde detta så hittade jag en massa gamla foto på min externa hårddisk.
Här har ni ett litet smakprov.
En del av dem är några år gamla, vissa är tagna ganska nyligen.
Fast de representerar alla samma sak;
skratt, underbara vänner och dagar/kvällar jag aldrig kommer glömma.
♥

för idag är det Max födelsedag!
Ja, min lillebror fyller 18år idag.
Min lilla, söta, rara och ibland väldigt jobbiga Max har blivit stor.
Grattis världens bästa lillebror!
Tänk vad tiden går, känns som om det var igår detta fotot togs,
när vi satt i sängen och lekte som små.

Så här såg min dag ut igår.
Jag var i skolan för sista gången innan sommaren,
på vägen hem satt jag nästan helt själv i en hel vagn på tåget.
När jag kom hem blev det en liten powernap, sen körde pappa och jag ut på äventyr.
Bl.a till hamnen i Abbekås för att kolla på ett jobb, sen hälsade vi på min uggla.
Och ja denna jäkla ugglan.
Jag har tjatat om den på sista tiden, iaf till de vänner jag har umgåtts med.
Här har ni den, visst är han gullig?!
Ägarna till den byter kläder på honom säsongsmässigt,
som ni ser så är han lite vårklädd.
Han har även fina shorts och en t-shirt som han brukar ha på sommaren,
en gul regnjacka som han har när det regnar
och även en tjock halsduk i olika färger som han har på vintern.
Den påminner mig bara om mormor.

Ja, gårdagen var faktiskt riktigt lyckad!

Innan ikväll var jag och Elin ute och gick,
vi fick förbi en liten konsert i Norrapromenaden och sedan gick vi bara runt lite.
I slutändan hamnade vi framför biblioteket där vi satt och pratade i nästan två timmar.
Det var väldigt trevligt att umgås igen,
vi har inte träffats såhär bara hon och jag på ett halvår.
Elin är en av mina bästa vänner och jag är så glad att hon är hemma igen,
har verkligen saknat henne.

Igår var det fotboll i Skanör-Falsterbo,
IFK spelade och det var en självklarhet att vara där.
Matchen slutade 2-1 till IFK,
ett resultat som var rättvist om jag själv får säga det.
Trots dålig prestation i andra halvlek så förtjänade ändå IFK att vinna,
i slutändan spelade de bättre fotboll och gjorde flest mål.
Grattis IFK!

När han rör vid mig blir jag någon annan. Tiden stannar och det känns som om min existens har lett till denna stund, när han tar min hand i sin och trycker till samtidigt som han lutar sig fram och trycker sina läppar mot mina. Det finns ingenting annat just då, när mitt hjärta slår allt snabbare och jag känner att hans reagerar precis på samma sätt. Som om vi två har blivit en.
Inget slår den känslan. Känslan som jag inte ens kan beskriva i ord.

Hans fingrar smeker min hud över ryggen, som om han ritar mönster jag inte ens visste fanns. Jag blundar och njuter, hör hur han skrattar när jag rycker till eftersom han råkat komma till min midja där jag är väldigt kittlig på vissa ställen. Öppnar ögonen, ser in i hans - känner mig levande. Hans hand mot min kind, min hand på hans midja. Liggandes bredvid varandra i sängen en hel natt, pratandes om allt som någonsin har rört sig i våra tankar.
Jag känner mig inte ensam. Inte denna kväll, natt och morgon.

Att säga farväl när solen står som högst på himlen och vi båda har saker vi måste göra. Att vakna upp ur den dröm man har levt i hela natten, den som har gjort en lycklig. Att inte veta om man ses på samma sätt igen, i samma tid. Ovissheten som får en att inte vilja avsluta den sista kyssen innan man måste börjar göra sig redo för att lämna sängen. Sorgen över att inte kunna säga det man verkligen behöver säga, man vill inte förstöra ögonblicket som flyger förbi.
Förvirringen som kommer när han har gått. Den som får en att känna sig övergiven. Just den.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga att min säng var stor, men efter att ha sovit två i den natten innan så kommer den kännas enorm denna natt. Efter att ha sovit på skilda håll i fem månader till att helt plötsligt gå tillbaka till något som gjorde en lycklig, det får ensamheten att bli så mycket större när det väl är över för just den gång. Jag trodde aldrig att jag var kapabel till att sakna någon såhär mycket. Inte just för att han inte är här, mer för att jag inte vet om han någonsin kommer vara här igen. Det är tanken som krossar mig, som får lyckan att skingra sig.

Fast jag tänker fortfarande på hans leende som får mig att bli sådär blyg igen som jag inte tycker om att vara, på hans skratt som får mig att börja skratta med honom, på hans läppar som skapar små elchockar i mig varje gång de rör vid mina, på hans röst som jag skulle kunna göra mycket för.
Jag tänker på honom. Hela tiden. Vissa dagar mer och andra mindre. Men han finns där, så ofta jag tillåter mig själv. För det är ju trots allt mannen jag är kär i. Det kommer jag aldrig undan. Just nu vet jag inte om jag vill det heller.

Skanör-Falsterbo kan möjligtvis vara en av Skånes, om inte Sveriges, vackraste städer.

Nu är pappa och jag påväg till Skanör-Falsterbo,
IFK ska spela och vi ville såklart inte missa matchen.
Därför sitter vi och chillar i bilen samtidigt som vi kör efter laget dit.

Vi hoppas på vinst nu, kom igen IFK!

Efter tre timmars sömn så är jag så sjukt jäkla trött,
vilket man kan se på dessa ytterst vackra foto(hoppas ni känner sarkasmen).
Jag har dock inte tid att sova längre eftersom jag tvättar,
sen ska jag hem till min bror en stund.

Efter det får vi se vad kvällen har att erbjuda,
om jag har tur så behöver jag inte vara ensam hemma även om mamma jobbar kväll.
Fast det är nog bäst att ta en minut i taget,
med min otur så vet jag hur det kommer sluta.

Dock borde jag kanske ta tag i det sista som jag måste göra,
trots allt så har en senil gubbe i USA sagt att jorden går under 18.00 ikväll.
Skulle ändå vara skönt att få sova lite då,
har fått sex timmars sömn på tre dygn - score(eller inte).

Nu ska jag hämta den sista tvätten, sen blir det en dusch.
Peace out.

Ikväll var pappa och jag på fotboll, YIF spelade.
Enbart p.g.a deras tränare så är jag glad att de förlorade,
men det var riktigt synd om killarna som spelade.
De andra gjorde tre mål på fem minuter, precis när det var fem kvar av matchen.
Lite sorgligt och mycket otur,
förhoppningsvis så går det bättre på tisdag mot ett lag i Lund.

Min favoritblomma.
Doften, färgen, skönheten.
Det bästa är att de har börjat blomma på vår innegård - bättre blir det inte.

Jag är så trött att jag inte ens kan sitta upp längre,
ändå kan jag inte somna.
Jag stänger ögonen och ser allt som stressar mig.
Jag ser mormor,
min familj och släkt,
mannen som inte vill ha mig,
alla skoluppgifter som jag kommer få IG på,
brödet jag kommer få leva på i flera månader
eftersom jag varken har pengar eller sommarjobb.
Jag ser allt när jag blundar.

Jag vill sova,
ni skulle bara veta hur gärna jag vill sova.
Men jag kan inte.

Detta är första gången någonsin som jag på fullt allvar
funderar på att hoppa av denna utbildning.
Känner mig som världens största idiot.
Denna uppsats har knäckt mig.

Vi behöver inte säga "jag älskar dig" till varandra, vi vet ju om det ändå.
Allt behöver faktiskt inte sägas i ord, en del saker vet man finns där utan att prata om det.

Detta sa min pappa till mig en dag, medan solen sken utanför fönstret och min chailatte började kallna på bordet framför oss. Det var en sensommardag i Ystad och precis som nästan alla andra lördagar så satt jag och pappa och fikade på ett fik i vår söta lilla stad. Det kom som en chock när pappa sa det, men i det ögonblicket så insåg jag att vi verkligen förstod varandra. I efterhand har jag tänkt mycket på det, och även om jag aldrig säger det så finns det tre människor på denna jord som jag älskar av hela mitt hjärta. Min pappa och mina två bröder.
Även om jag nästan alltid småtjafsar med mina bröder så vet jag att de alltid finns där, även om vi inte alltid uttrycker det i ord. Precis som jag alltid finns där för dem när något händer som de inte riktigt klarar av på egen hand, eller när de är så pass lyckliga att de inte kan hålla det för sig själva utan måste berätta det för någon. Då finns jag där.

Så länge jag har dem, mina tre älskade hjärtan, så vet jag att jag kan ta mig igenom allt här i livet. På senare dar har jag börjat inse att jag inte längre behöver omringa mig av hat och ilska - det finns faktiskt något bättre. Därför har jag valt att ta avstånd från de som inte kan släppa ilskan och skulden. De hör inte hemma i mitt liv längre. bara för att jag förväntas kalla dem min familj och släkt så innebär det inte att de automatiskt har en plats i mitt liv. Om man inte kan sluta lägga skulden på alla andra, då platsar man inte in i det liv som jag försöker leva. Fast egentligen så gör det inget, för jag har det jag behöver.

Jag har en otroligt underbar pappa, två underbara bröder och vänner som jag älskar mer än något annat här i världen. Mer behöver jag inte. Jag är nöjd. För mig så räcker det, den kärlek jag får från de som verkligen bryr sig om mig. Jag skulle inte kunna önska mig något annat än just detta. Det är precis därför jag faktiskt är så nöjd med livet, för jag har tre människor i det som får mig att känna mig älskad. Vad mer kan man begära?

Pappa, Kim och Max - jag älskar er ♥

Ibland är det skönt att bara umgås utan att egentligen prata om något viktigt,
därför är jag så underbart glad för att jag har en vän som Thess dessa dagar.
Nu sitter vi vid våra datorer, lyssnar på Mr.Cash och väntar på besök.
Jag skulle inte vilja göra något annat denna kväll,
förutom att umgås med en av mina bästa vänner. ♥

Skillnaden mellan nu och för fem månader sedan är,
att denna gång vet jag att jag kommer överleva.
Jag kommer inte dö av ett krossat hjärta,
jag kommer ta mig igenom detta - det gjorde jag sist.
Den tanken gör sömnen mer njutbar.

♥

Igår var det lite fest hemma hos Sara.
Det var riktigt trevligt och det blev många skratt.
Jag tackar alla för en unerbart kväll.

Idag skulle mormor ha fyllt 75 år.
Jag skänker henne en extra tanke, tänker på den tid jag fick med henne.
Jag minns alla utflykter, alla pratstunder och varenda leende hon gav mig.
Hon är saknad, men jag har äntligen lärt mig att leva med den saknaden.
Hon finns fortfarande här, runtomkring oss.
Jag känner henne,
hennes viskningar i luften,
hennes kärlek.

Grattis Mormor, jag älskar dig♥

Man skulle kunna säga att detta är en ny favoritlåt,
lyssnar på den konstant för tillfället.
Älskar texten och rytmen är sinnes - helt underbar!
För er som inte har lyssnat på denna innan,
eller på något annat som Adele har gjort,
så råder jag er att checka in henne - hon är fantastisk.

Idag körde pappa och jag ut till Jakten för att äta.
Det blev en liten födelsedagsmiddag för honom,
han fyllde ju trots allt 76år i lördags.
Det var riktigt mysigt och kändes skönt att få bjuda honom på något litet.

Efter det gick vi en liten runda vid stranden innan vi körde hem,
det var lite kallt men ändå riktigt skönt.

Ja det har varit en riktigt underbar dag,
både början, mitten och slutet.

15 minuters sömn mot en varm axel i en lite kallare soffa. Det är så mycket jag har sovit inatt.
Medan alla andra förmodligen låg och sov så gick jag runt på Ystads gator och funderade över allt som hänt. Fast jag var inte ensam. Bredvid mig gick en gestalt som alltid har fått mitt hjärta att slå tusen slag snabbare.
Just nu kan jag inte förklara i ord, mer än att jag kan säga att det har varit den bästa natten i mitt liv. Vi gick runt i Ystad tills klockan var lite över fyra och sen gick vi hem till mig och såg på tv tills han skulle åka hem med tåget och jag skulle möta upp mina kursare för grupparbete.

Vi pratade hela tiden, pratade på riktigt för första gången någonsin.
Det var magiskt.
Våra läppar möttes för första gången på fem månader.
Det var perfekt.
Jag insåg att vi faktiskt förstår varandra, mer än vad vi vågat erkänna.
Det var ett ögonblick som borde skrivas in i historien.

Nu känns det bra, riktigt jäkla bra.
Ingen eller inget kan förstöra denna dag för mig.
Idag är jag på topp.
Jag är nöjd.
Jag är lycklig.

Jag försöker att vara stark, jag försöker klara mig,
men sängen känns så stor här utan dig.
Jag undrar hur du mår
och om du tänker på mig nu,
i mina tankar finns det bara du.

Och jag vet, jag vet,
att jag inte fungerar utan dig.
Men jag vet, ja jag vet,
att allting kommer ordna sig,
om jag får somna bredvid dig.

Dagen är okej, men på natten blir det svårt,
ensamneten slår emot mig så hårt.
Jag klarar ingenting, och allt jag gör blir bara fel,
jag känner mig så obekväm och stel.

Att allting kommer ordna sig,
om jag får somna bredvid dig.
♥

Något av det bästa med våren och värmen är att man kan sitta ute.
Istället för att sitta inne så kan man ta en stol och njuta av solen.
Sedan är det ett stort plus att mina fräknar kommer till liv när solen är framme.
I vanliga fall tycker jag inte riktigt om mina fräknar,
men på våren och sommaren så älskar jag dem.
Det är inte ens juni och de börjar redan få mer färg.

I lördags var det fest hemma hos Terese och Anders.
Det var riktigt mysigt och jag hade sjukt roligt.
En blandning av Harry Potter-frågor och låtgissningar,
det gjorde kvällen väldigt underhållande.
Tackar alla för en helt underbar kväll, den var nästan perfekt.
♥

Igår vad det dags för fotboll ännu en gång.
IFK spelade och det var en självklarhet för oss att vara där.
De mötte Öja och tyvärr så vann de med 2-1.
Måste säga att IFK inte spelade så bra som jag vet att de kan,
de gav upp för lätt och lagandan försvann mot slutet.
Fast det var nära att de gjorde 2-2,
men denna gång gick det inte hela vägen.

Dock så var det en underhållande match.
Ett stort plus var det fina vädret,
fick lite färg samtidigt och det uppskattade jag verkligen.

"Solen skiner på utsidan av fönstret och på insidan sitter jag med datorn i knäet i sängen. Vid sidan om mig ligger en gestalt som andas med lugna andetag. Bröstkorgen reser sig upp, ner, upp och jag hör hur hjärtat slå på insidan. Det kommer ett vinddrag från dörren och gestalet söker sig automatiskt närmare mig för att värma sig. Jag sättet datorn på bordet och kryper ner under täcket. Direkt läggs en varm arm runt mig och ger mig en kram bakifrån. Är det såhär det känns att vara lycklig?"

Allt spelas upp om och om igen i mitt huvud,
som en kärleksfilm utan lyckligt slut.
Det gör ont, för ont.

"Jag tror inte att det bara var han som sårade dig,
du sårade nog honom när du sa att du inte litade på honom,
då när han sa att han tyckte om dig.
Då blev han nog sårad."

Idag insåg jag att allt är mitt fel, alla känslor som jag känner nu har jag mig själv att skylla för. Jag är oförmögen till att släppa in någon, ingen får ta sig igenom den mur som jag har byggt runt mitt hjärta. Inte ens när det fanns någon som till viss del försökte så tvingade jag muren att stå kvar - även om jag ville något helt annat.
Jag har förstört för mig själv och nu i efterhand inser jag att det hade funnits en möjlighet till att jag än idag hade varit så lycklig som jag var för sju månader sedan, om jag bara hade vågat. Den tanken krossar mig.

När jag var yngre så lärde jag mig att jag inte kunde lita på människor, för en dag kommer alla svika mig ändå. Det finns fortfarande kvar inom mig, de tankar som har gjort mig så pass ensam som jag är nu. Innan trodde jag att det var alla andras fel, att de svek mig för att själva må bättre. Nu inser jag att de inte ens kunde komma så långt in för att svika mig, redan från början så stötte jag bort dem. Allt var mitt fel. Det är det fortfarande.

Den tomhet som börjar byggas inom mig nu är förgörande. Fast precis som med allt annat så är det något jag får lära mig att leva med. Men det tar inte bort den smärtan som gör att tårarna faller så fort jag är ensam. Den smärtan som säger till mig att allt är mitt fel. Som får mig att hata mitt eget hjärta. Som får mig att vilja lämna denna plats där alla minnen finns. Bara försvinna. Till en stad där ingen vet vem jag är. Där jag kan vara någon helt annan. Någon som faktiskt är belåten med livet.

Jag försöker, men det går inte.
Jag kan inte skriva ner vad jag känner just nu,
det är för mycket som snurrar runt.
Har suttit i en timme och läst gamla inlägg,
mellan augusti förra året och nu.
Det känns,
speciellt det som handlar om mannen jag fortfarande tycker om,
mer än jag någonsin kommer kunna beskriva i ord.

Jag önskar att det kunde gå över,
men det gör det inte.
Det gör precis lika ont nu som för fem månader sedan,
då vi sist träffades och pratade med varandra.
Jag trodde inte att det var möjligt att vara såhär kär,
tänk så fel jag hade.

"Du borde ta dina ord tillbaks
För alla glömmer men inte jag
Ser oss i smyg hålla hand i en taxibil
Ser varje bild utan att jag vill
Och allt jag skriver blir samma skit

Det handlar om dig"

Ligger i sängen och lyssnar på Veronica Maggio's nya och försvinner lite.
Tänker på allt jag aldrig kommer få, på alla som inte finns i mitt liv längre.
Tänker på kärlek. På det som saknas i mitt liv.
På allt som jag önskar var annorlunda.
Att sakna någon är jobbigt.
Att sakna någon på detta sätt, då det gör ont enda in i själen, det är så mycket värre.
Ibland kan jag inte ens tänka på det för alla minnen krossar mig.
Ibland vill jag bara glömma allt som hände mellan oss.
Ibland uppskattar jag de minnen som påminner om något som gjorde mig så lycklig.
Oftast önskar jag att jag fick gå tillbaka i tiden och göra om det.

Jag älskar våren.
Det är så fruktansvärt vackert när träden börjar bli gröna
och solen skapar skuggor som man inte visste fanns.
Det känns som om vi är påväg mot något,
som om allt håller på att förändras till det bätte.
Det känns bra.

Ännu ett valborg är nu över men gud vilken dag det var.
Först ölbrännboll, sen efterfest hos Viktor.
Jag förstår inte riktigt vad som hände, men roligt var det.
Tack till alla vänner som gjorde gårdagen perfekt!

Igår var det loppis, både i Öja och i Ystad.
Jag köpte för många böcker, en väska och en kamera.
Riktiga fynd som sammanlagt gick på 60kr,
väldigt lyckat om jag själv får säga det.

Jag älskar verkligen Ystad såhär års.
Stadens invånare börjar sakta smyga sig ut
och allt blir mer levande.
Ja, jag älskar det verkligen.