Idag har jag fikat med Angelica. Alltid lika underbart att få prata med henne om allt som
händer i mitt ytterst konstiga liv. Vi hann även med en tur på stan och sedan såg vi film
hemma hos henne. En riktigt fin dag med en fin vän, bättre blir det inte.

Nu ska jag ser film och sen lägga mig, måste åka in tidigt till Malmö imorgon för att läsa
lite och plugga. Måste vara lite seriös också - har ganska mycket att läsa denna veckan.

"Varför håller vi på såhär? Varför låter vi hjärtat ta emot så mycket stryk?
Är det ensamheten? Rädslan? Eller är det bara önskan att få uppleva de där
hypnotiska ögonblicken av samhörighet?"

Detta har förmodligen varit årets bästa och sämsta dag.
Det gör lite för ont just nu för att jag ska gå in på detaljer. Dock har glädjen vunnit över
sorgen denna dag. Känns helt fantastiskt. Det var varit mycket nu på sista tiden och jag
har verkligen känt mig nere. Denna dag har fått mig att inse mycket om både mig själv
och andra.

För att jag någonsin ska kunna bli lycklig måste jag släppa taget. Jag kan inte kontrollera
allt och det hjälper inte att jag bara tänker på framtiden hela tiden. Jag lever inte i nuet.
Bara för att något kan göra ont längre fram innebär det inte att jag inte kan vara lycklig
i stunden, det gör den senare smärtan lättare att hantera. Denna insikt har chockat mig
men även fått mig att tänka efter. Det som kändes tungt innan känns faktiskt bra nu, jag
måste bara våga och acceptera att lyckan aldrig är permanent - men minns man de
lyckliga stunderna skapar svackorna inte lika stora ärr.

Denna dag har varit ganska sjuk. Först tog vi en snattare på jobbet, en annan kund stod
nästan och skrek i butiken och en massa annat har gjort denna jobbdag väldigt lång.
Just nu ligger jag i sängen och försöker bestämma mig för om jag ska se en film eller
lägga mig. Är både trött och pigg, hur det nu funkar.

Förresten köpte jag ett nytt läppstift för ett tag sedan. Har ännu inte haft det på mig ute,
gäller att hitta det speciella tillfället där svart funkar perfekt. Vi får se när det händer.

Jag hoppas att ni alla har haft en fin lördag!

Maskinens nya låt har nu släppts.
Texten är lika rå som deras andra låtar, en ärlighet som sällan syns bland dagens
musik. De sjunger om det som de känner till och gör det på ett sätt att man känner
sig delaktig.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om låten än. Jag har lyssnat på den några gånger
nu men jag får inte riktigt grepp om den. Det jag saknar är den sjuka basen som har
tagit deras andra låtar till höjder utan dess like. Jag förstår att de vill göra något annat
ibland, förnya och förändra - men saknaden efter något finns där.

Har ni lyssnat på den? Vad tycker ni?

Jag skulle vilja påstå att den första snön kom på riktigt idag. Ett snötäcke lade sig över
Ystad och det var riktigt vackert. Gick hem i snön, kändes väldigt "juligt".
Det blev en liten trip med pappa + en liten promenad.
Foto från dagen hittar ni här!'

Nu ska jag lägga mig i sängen, sätta på lite bra musik och blunda.

Jag har förälskat mig i First Aid Kit's nya album, The lion's roar.
Jag älskar varenda låt och kan inte välja ut en favorit då alla är favoriter.
Sist jag kände såhär, det var när Håkans musik förändrade mitt liv.
Mäktigt, riktigt mäktigt. Och magiskt, unikt och fint på något sätt.

Planen var att jag skulle åka in till Malmö för att plugga, men det var lite problem med
tågen vilket gjorde att bestämde mig för att stanna i Ystad. Det blev en fika på Espresso
house med pappa, en liten runda på stan och nu sitter jag hemma och pluggar lite.

Har varit en väldigt lugn och mysig dag som kommer avslutas hemma hos Linn. Vi ska
äta middag, se film och bara umgås - ser verkligen fram emot det.

Ni vet när man verkligen har jobbat riktigt hårt för något, man lägger ner tid och kraft
på ett speciellt projekt. När man sedan har lagt hela sin själ i det och får bra feedback
för det - då blir man världens lyckligaste. Idag har jag haft tre sådana tillfällen, tre stunder
som har fått mig att le med hela kroppen eftersom jag verkligen anstränger mig för att
lyckas.
Det började med att Marie, utan förvarning, frågade hur det gick med GI-dieten - jag
har hållt på i tre veckor nu. När jag sa att det gick bra så sa hon något av det finaste jag
hört: "Ja, det märks. Det ser ut som om du har gått ner." För normala människor betyder
det kanske ingenting men för mig betyder det väldigt mycket. Jag har verkligen jobbat för
att bli mer hälsosam, något som har gjort att jag har gått ner cirka 10kg på lite mindre än
tre veckor. Att det sedan syns, det gör mig riktigt glad.
Att sedan komma till skolan och höra från en klasskamrat att hon tycker att jag tar
riktigt fina foto, då hon sett de på min blogg, det gjorde dagen ännu bättre. Även om jag
inte är lika bra som en del andra jag känner - det betydde inte mycket just i denna stund.
Jag är ingen expert och jag fotar för att det är roligt, det är en del av mig.
Kvällen avslutades med en väldigt fin kommentar från en väldigt kär vän. Hon skrev
till mig och sa att hon tycker jag skriver väldigt fint här i bloggen, att det jag skriver berör
och får en att vilja läsa mer. Det är den finaste kommentaren jag har fått på ett halvår. Min
stora passion är att skriva och när någon ger mig bra feedback för det jag skrivit, då blir
jag riktigt glad. Ord har alltid varit mitt sätt att bearbeta och hantera händelser i livet. Jag
flyr genom mina texter, till en värld som tröstar.

Nu har ni fått höra om det som har gjort denna dag fantastisk. Jag hoppas att ni också har
haft en bra dag, ni förtjänar det alla.

Idag har jag varit på min första lektion detta året. Det känns riktigt konstigt att vara tillbaka
på Orkanen efter denna lilla ledighet som jag har haft. Eller egentligen har det inte varit
någon ledighet - men nu i slutet av vår b-uppsats har jag och Marie inte varit på Orkanen.
Fast nu är det dags att komma igång igen, detta i en ny klass och i en ny grupp - måste
dock säga att det känns helt okej just nu.

Förutom skolan vet jag inte riktigt vad som händer, låter komiskt även när jag tänker på
det men just nu är det skolan och jobbet som gäller - har inte riktigt tid för något annat.
Sen måste jag erkänna att jag själv har valt att spendera mycket av min fria tid i ensamhet,
går inte riktigt att förklara det men just nu känner jag helt enkelt för att vara ensam.
Kroppen mår inte riktigt helt okej och min själ är inte hel - detta gör att jag inte riktigt
känner för att göra någonting. Jag vill helst inte tänka på det, därför ska jag återgå till
handboll och sen kallar sängen. Vi får se vad morgondagen har att erbjuda, jag är ledig
och vad som helst kan hända. Det enda planerade är en fika med Linn på kvällen.

Denna dag har verkligen tröttat ut mig, ändå kan jag inte somna. Så fort jag blundar
ser jag saker som jag egentligen inte vill glömma, men som får mig att tänker efter och
begrunda alla val jag gjort.
Många av mina vänner gör helt andra saker än mig denna kväll. De njuter och lever,
tar vara på varenda minut som livet har att erbjuda. Jag ligger i sängen och funderar på
allt som gick fel. Eftersom jag inte kan sova ska jag städa. Låter helt sjukt men jag kan
inte tänka mig att göra något annat just nu. Måste sluta fundera och bara njuta av musiken,
så att säga.

Jag hoppas att alla har en fin kväll.
Nu ska jag återgå till städandet.

Ni vet när livet känns sådär lagom behagligt?
Man lever i en liten bubbla som är fylld med plugg, jobb, vänner och stunder när man
tänker på ens eget liv och känner glädje. Det finns rutiner, planer och saker som ska
göras - inte för att man måste utan för att man vill.
Sen kommer det, som en käftsmäll rakt i ansiktet. Det kommer när man minst förväntar
sig det, när livet faktiskt börjar bli bra och man på något sätt har glömt det som dragit
ner en. Men sen står det där framför en och stirrar på en som om man vore det enda
som fanns. Som om det har siktat in sig på mig, bara mig. Ett sms. Detta sms skär upp
allt inom en som man en gång försökt begrava, något som faktiskt gick ganska bra till
denna stund. Det är nästan som om Ödet spottar en i ansiktet och sparkar på en tills
man ligger ner - sen fortsätter det sparka bara för att det ska göra extra ont.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra just nu. Jag vet att jag måste gå till jobbet, vara trevlig
och försöka hjälpa alla som behöver det. Men jag vet inte hur jag ska hjälpa mig själv.
Som många gånger innan måste jag torka bort tårarna som rinner, klä på mig, försöka
äta något och sen göra det jag gör bäst - låtsas att allt är okej trots att jag håller på att gå
itu inombords. Det var länge sedan jag behövde göra det, låtsas att allt var annorlunda.
Allt på grund av ett jäkla sms, ett sms som jag har längtat efter men som jag i efterhand
önskar att jag inte hade hoppats på och begärt.

Vilken morgon, vilken jäkla morgon.

Lyssnar på Rebecca & Fiona, dansar runt på mitt rum, planerar en massa grejer och
funderar på om jag ska lägga mig. Imorgon är det jobb som gäller, sen ska jag fan måla.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli hel igen. Att alla krossande ord och fördärvande
händelser skulle kunna ge mig något förutom önskan om ett bättre liv. Fast jag hade fel.
För trots allt jag har varit med om står jag ändå här idag, precis så som jag är. Även om
jag ibland önskar att livet hade varit lite lättare njuter jag ändå när lyckan på något sätt
hittar mig i de mest oväntade situationer.

Det kan komma när jag sitter bredvid min pappa i en handbollshall. Jag tittar på honom,
ser hur glad han är och inser att i just den stunden sitter jag bredvid världens bästa och
mest fantastiska människa. Det kan vara han och jag mot världen, men det räcker. Det
räcker mer än väl - bara jag har honom vid min sida.
Ibland kommer det när jag sitter i en väns kök och ska äta middag med henne och hennes
sambo. Jag förväntar mig bara något litet men det blir en trerätters middag och allt är
gjort enligt GI-metoden eftersom hon vet att jag har börjat på det igen. Jag behöver inte
säga till henne och jag begär inget, men hon är så pass godhjärtad att hon gör det ändå.
För det är precis vad jag har, godhjärtade vänner som dagligen gör saker för att jag ska
må bra.
Under speciella tillfällen kommer lyckan när jag som minst anar det. Som när jag satt i
min säng bredvid någon som betydde mer än vad jag ville att han skulle göra. Vi stirrade
på varandra och tillslut sa han något konstigt som gjorde att vi båda började skratta. I
den stunden förstod jag att denna människa var den första personen som gjorde mig
lycklig bara genom att vara sig själv. Det var den kvällen jag vågade erkänna för mig själv
att jag var kär. För första gången var jag kär på riktigt.

Jag trodde aldrig att mitt inre skulle läka, att de ärr som fanns skulle slutas. Det var för
mycket på samma gång, som ett hus på en ostadig grund - en dag skulle det falla.
Fast jag är ett levande bevis på att det som inte dödar en gör en starkare. För att vara
lycklig kan man inte bara sitta ner och vänta på den. Man måste resa sig upp, gå ut
genom dörren och hitta den. Det är då det är på riktigt och som bäst.
Det tog mig sju år. Sju år för att förstå att jag faktiskt duger precis som jag är. Sju år
för mig att glömma alla ord som då förgörde en del av mig varje dag. Sju år innan jag
förstod att det blir bättre. Sju år innan jag började se lyckan på riktigt. Sju år.

Om jag fick träffa mitt fjortonåriga jag, då hade jag sagt följade:
"Det kommer bli bättre. De vänner som sviker dig nu är inte värda din vänskap. Du
kommer träffa människor som kommer värdesätta dig för just den du är. De kommer
bli dina närmsta vänner och de kommer inte svika dig - vad som än händer. Släpp
in dem, berätta för dem. Du kommer må bättre då. Och det är helt okej att vara arg,
du har mycket att vara arg över. Men en dag kommer du inse att den ilskan inte gör allt
bättre, en dag kommer du förstå att du inte behöver vara arg hela tiden och sätta upp
en mur mellan dig och omvärlden. Och när du träffar killen som får ditt hjärta att slå
dubbelt så fort, låt inte rädslan för att blir sårad förstöra det. Du är värd det. Värd honom.
Han kommer göra dig lycklig på ett sätt som du inte trodde var möjligt. Så våga. Lev!"

Detta har jag haft på mig idag, en ganska händelsrik dag som började med sovmorgon
och slutade med en fika med Emmylie och sen hälsade vi på hemma hos Sebbe och Elna
för att se deras nya lägenhet. Måste säga att jag är sjukt avundsjuk, så fin!

Jag vill även berätta för er att jag har skapat en till blogg. I denna blogg kommer jag
enbart lägga in foto, detta beror på lite olika saker. Det är därför jag inte har lagt in så
många foto här på sista tiden. Om ni vill titta in och se de foto jag har tagit gör ni det
här: theheartisarebel

Jag hoppas i alla fall att ni alla har haft en fin dag. Nu sitter jag och är arg över att Sverige
inte spelar bättre (handbollsnörd som jag är) - jag vet att de kan mycket mer.

Revenge:

Jag har bara sett två avsnitt men det verkar lovande. Har inte riktigt kommit in i den men
som jag har förstått det handlade det om en kvinna som vill hämnas på några personer
eftersom de lurade hennes pappa. Den är både spännande, känslosam och verkligen i
min smak. Jag se några avsnitt till och se om det fortfarnade är lika bra. För tillfället går
serien på tv3 om jag inte har helt fel för mig, 21.00 varje torsdag.

Glee:

Ovan har ni en liten del från ett avsnitt. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna tycka om
en serie som Glee men jag såg två säsongen, ungefär 40 avsnitt, på mindre än fyra
dagar. Jag är totalt förälskad i varje karaktär och varje låt. För att sammanfatta serien
handlade det om några ungdomar som älskar att sjunga, de skapar en Glee-klubb och
trots motstånd från alla andra på skolan gör de något de älskar. Låtarna speglar
händelserna i serien och knyter samman handling med sång. Jag kan inte förklara i ord hur
kär jag är - älskar allt med Glee och jag tycker alla borde ge det en chans.

Pushing Daisies:

En man vid namn Ned kan väcka de döda till liv, fast om de han väcker rör honom igen
dör de förevigt. Om han sedan låter de han har väckt från de döda får vara vid liv i mer
än en minut, då dör något/någon annan. När hans ungdomskärlek blir mördad försöker
han lösa mordet och det får honom att bryta mot alla de regler som han en gång satt upp
för att inget skulle gå fel.
Jag har inte fått något grepp om denna serie och jag har ändå sett 20 avsnitt. Det är en
sockersöt fasad som på insidan innehåller mord, intriger och sång vid enstaka tillfällen.
Men jag tycker ändå detta är en serie att se, jag gillar verkligen att den är annorlunda
och inte alls vad man förväntar sig.

Idag har jag varit i Malmö. Skulle egentligen bara åka in och lämna ett arbete, sen träffa
Vicky för att umgås. Åkte dock in tidigare och det slutade med shopping och en väldigt
mysig fika med Annika. Måste säga att det var en ytterst spontan och trevlig sak.
När Annika åkte hem träffade jag Vicky och då blev det en liten lunch/middag. Vi kom
fram till att vi inte har setts på 1,5 år - helt sjukt om jag själv får säga det. Var verkligen
underbart att träffa henne igen, har saknat henne mer än jag kan beskriva med ord.
Vi lovade varandra att det inte skulle vara så lång tid mellan varje träff, vilket gör att jag
redan nu sitter och planerar inför nästa gång vi ska ses.

Denna dag har varit helt underbar och den avslutas med lite serier och redigering av foto.
Jag hoppas att ni har haft en lika bra dag som mig.

Just nu lever jag knappt. Har varit inlåst från omvärlden i två dagar och jag minns
nästan inte mitt namn. Fast imorgon ska jag ta tag i mitt liv och försöka leva lite. Även
jag förtjänar att känna lite lycka - även om denna lycka känns väldigt långt borta.

Jag lovar att jag ska uppdatera er om varenda liten detalj som involverar mitt såkallade liv.
Allt från serier till fikor till foto-dagar till dagar då jag inte har gjort någonting. Fast just nu
ska jag sova eftersom jag har en lång dag framför mig imorgon. I övermorgon ska ni få
höra allt! Jag lovar!

Jag har inte så mycket att säga för tillfället. Jag ser ingen mening med allt som händer
just nu, vilket gör att jag har låst in mig på mitt rum och den enda jag umgås med är
min pappa.
Jag är trött på att bli sviken. Jag öppnar upp mitt hjärta och ger det till någon som jag
håller av, tillbaka får jag bara ett sönderstampat hjärta. Det är inte rättvist.
Därför har jag gått i strejk. Vi får se när jag återvänder.

Ofta önskar jag att jag hade varit vacker. Att jag hade varit smal, haft fint hår och perfekta
bröst. Jag inbillar mig att livet hade varit lättare då, om jag hade passat in på ett helt
annat sätt. Om jag hade varit normal.
Mer än ibland önskar jag att jag hade varit smart. Att jag hade kunnat räkna upp alla
delstater i USA, vetat vad fem miljoner gånger tvåtusentrehundraett hade varit och varför
rymden är ändlös. Jag tror att livet hade varit lättare då, om jag hade förstått mig på alla
ekvationer och problem som finns i världen.
Ibland önskar jag att jag hade varit spännade. Att jag hade kunnat berätta om alla platser
jag varit på, alla människor jag mött och alla språk jag lärt mig. Jag förväntar mig att
livet hade varit lättare då, om jag hade haft spännande historier att berätta. Om ett helt
annat liv. Ett bättre liv.
Nästan alltid önskar jag att jag hade varit precis den du hade velat ha. Att jag hade varit
perfekt för dig, varit den kvinna du förtjänar och den du bör vara med. Jag hoppas på
att livet hade varit lättare då, om jag hade varit allt det som nämns ovan. För då hade
du kanske velat ha mig.

Varje dag konstaterar jag att jag varken är speciellt vacker eller smart. Jag har inga
spännande resor att prata om och du vill inte ha mig.
Jag vet att livet är orättvist, att minst ett hjärta blir krossat varje dag, att trots en
stark vilja blir det oftast inte som man hade tänkt sig och att äkta kärlek enbart finns
i sagorna. Varje dag önskar jag att livet hade varit lättare. Att jag hade fått en chans,
att vi hade fått en chans.
Om jag hade varit en bättre version av mig själv, en kvinna som en man hade kunnat
bli kär i - kanske till och med älska.
Då hade livet kanske varit lättare.
Lyckligare. Mer kärleksfullt.
Då hade du kanske velat ha mig och inte lämnat mig i tusen bitar.
Du hade kanske vänt dig om och sett tårarna falla ner för mina kinder.
Då hade du kanske insett att saknaden efter dig nästan krossade mig.
Men livet är inte rättvist och det blir aldrig som i sagorna.
Verkligheten är för förgörande för att skapa lyckliga slut.