En önskebild jag har är att bara flyga iväg, skapa vingar och sen flyga ut över världen likt en vind. Ibland skulle jag vilja öppna mitt fönster på vid gavel och bara hoppa ut för att sedan kunna flaxa med vingarna för första gången. Känna varje vindpust i ansiktet - varje gång lika fantastisk som den föregående. Då skulle jag vara lycklig, som en fågel som får frihet efter fängelseskap. Jag skulle följt med i medvinden och låtit luften bestämma mitt öde.

Hur lång tid hade det tagit innan vinden vänt och blåst hem mig igen?
Hur många dagar hade kunnat gå innan någon saknat mig?

Jag hade varit gladare bland molnen i min egen atmosfär. Jag hade njutit av varje tur bland träden och varje tacksam pust som tryckt mig närmre världens kärna. Jag hade flygit jorden runt, för att kunna se allt som jag någonsin förälskat mig i genom bilder och filmer.
En snörik dag i New York en kall decemberdag, en stekhet oktoberdag i Australien, en stressfylld dag i Kina och kanske en vacker vårdag i Skottland när slätterna börjar bli gröna igen efter en kall och dödande vinter.
Så mycket att se och så lite tid, därför skulle jag vilja kunna flyga. Få se allt och lite till, få uppleva och känna sig levande.

Ibland så känns livet så rutinmässigt, det är ingen konst att göra samma sak dag ut och dag in - man lever inte på riktigt. Jag skulle vilja leva, känna varje bris i kroppen och hur hela ens själ njuter av lite äventyr. Att få se något nytt, inte samma gamla husknut varje dag när man kommer hem från stan.

Ja, jag önskar att jag kunde flyga.
Flyga bort från en tråkig vardag och till något som betyder något - flyga rakt in i ett äventyr.