när natten börjar dyker minnena upp
Det är som värst när natten gör sitt intrång och dagen är så långt borta som den kan vara. När mörkret har blivit som mörkast och hela samhället ligger i en dvala. En ynka bil kör förbi utanför, dock enbart ett tecken på liv i denna tysta stad.
Det är då jag tänker på henne, den mormor som jag aldrig kommer glömma. Alla nätter som hon tröstade mig när jag grät över livets orättvisor, när jag var hungrig och ville ha mormors speciella köttbullar eller när vi gick våra promenader bara hon och jag eftersom Max ännu var för liten för att följa med och Kim var för stor för att kunna njuta av det.
Varje gång jag går förbi hennes lägenhet så faller det en tår, medvetet eller undermedvetet, men en tår slingrar sig alltid fram och rinner ner för kinden. Alla gånger jag kommit till henne efter skolan för att få saft och hemmagjorda kakor. Hon skulle lära mig det - att baka. Jag skulle komma hem till henne nu i somras och lära mig göra chokladmuffins, vaniljstänger och drömmar - dock så dog den drömmen med mormor.
Vi skulle fika hon och jag för att jag hade fyllt år, på min födelsedag skulle jag bjuda med henne på Hartmans. "Guds plan" stämde inte med min och istället för att fika på min födelsedag så gick jag på hennes begravning dagen innan min 19:års dag.
Det är som värst på natten när alla tanker hinner ifatt en, när ens känslor stiger och man inte kan kontrollera det själv. Då minns jag alla minnen och alla saker vi skulle ha gjort. Fast ljuset i denna sorgsna saga är att jag aldrig kommer ge upp mina drömmar - det är något som mormor lärt mig.
I miss you<3
Det är då jag tänker på henne, den mormor som jag aldrig kommer glömma. Alla nätter som hon tröstade mig när jag grät över livets orättvisor, när jag var hungrig och ville ha mormors speciella köttbullar eller när vi gick våra promenader bara hon och jag eftersom Max ännu var för liten för att följa med och Kim var för stor för att kunna njuta av det.
Varje gång jag går förbi hennes lägenhet så faller det en tår, medvetet eller undermedvetet, men en tår slingrar sig alltid fram och rinner ner för kinden. Alla gånger jag kommit till henne efter skolan för att få saft och hemmagjorda kakor. Hon skulle lära mig det - att baka. Jag skulle komma hem till henne nu i somras och lära mig göra chokladmuffins, vaniljstänger och drömmar - dock så dog den drömmen med mormor.
Vi skulle fika hon och jag för att jag hade fyllt år, på min födelsedag skulle jag bjuda med henne på Hartmans. "Guds plan" stämde inte med min och istället för att fika på min födelsedag så gick jag på hennes begravning dagen innan min 19:års dag.
Det är som värst på natten när alla tanker hinner ifatt en, när ens känslor stiger och man inte kan kontrollera det själv. Då minns jag alla minnen och alla saker vi skulle ha gjort. Fast ljuset i denna sorgsna saga är att jag aldrig kommer ge upp mina drömmar - det är något som mormor lärt mig.
I miss you<3
Kommentarer
Trackback
