Även om jag inte pratar om det, så finns den där hela tiden. Klumpen som tynger ner min bröstkorg, som gör det svårare för luften att nå lungorna. Jag har hindrat mig själv från att tänka på det, fast ibland så ploppar det upp i huvudet när jag känner mig svag. När tröttheten tar över, kroppen orkar inte med ansträngningen och hjärnan stänger av - då kommer minnena. Tankarna som alltid funnits där - de som håller min mormor vid liv inom mig.

Alla saker vi gjort tillsammans, alla pratstunder vi hade - 18 år, 11 månader & 18 dagar. Det var den tiden jag fick med denna person som betydde så mycket för mig. Det var för kort tid, det tog för slut för snabbt.
Du var alltid där - varje skrapsår, varje födelsedag och varje bråk. Du var den som lappade ihop vår familj och gav tillbaka glädjen.

Sorgen tynger ner mig, det känns som om jag håller på att drunka i den ibland. Det har blivit lite lättare men ibland så kommer smärtan upp igen. Snart är det jul - första julen utan min älskade mormor. Hon var den som bjöd hem alla och lagade maten. Hon skapade alltid glädjen som jag aldrig riktigt hade innan jag kom hem till henne varje julafton. Jag har alltid hatat julen, men hon fick mig att älska den varenda år.
Det var magiskt - min mormor var magisk.

Jag pratar inte om det hela tiden, jag drar inte upp det med familjen eller vännerna men jag tänker på henne varje dag. Hon lever i mitt hjärta och där kommer hon alltid finnas. Mormor var en av mina bästa vänner och hon är fortfarande den jag pratar med när jag behöver stöd, enda skillnaden är att nu är bönerna tysta och svaren stumma.

jag älskar dig<3