När jag fyllde tio så valde mina föräldrar att gå olika vägar. Jag förstod det inte då, men nu när jag tänker tillbaka så var det då jag började växa upp. Jag har alltid varit ett riktigt "Svensson-barn", vilket enligt mig innebär: en väldigt stabil uppväxt där livet flyter på rutin.
För så var det alltid för mig när jag var yngre. Vakna, dagis/skolan, träffa kompisar, kvällsmat med hela familjen, läxor, tv och sömn. Så var det dag ut och dag in, inget förändrades. På ett sätt är jag glad för det för det gav mig en trygghet som jag alltid kunde återvända till. Om något hände så kunde jag alltid komma hem för där visste jag att det fanns människor som älskade mig.

När mina föräldrar satte sig ner och berättade för mig och mina två bröder att pappa skulle flytta så grät jag. Men inte för att de skulle flytta isär, vilket för mig innebar att de inte älskade varandra, utan för att jag inte längre skulle träffa pappa varje dag om jag ville det. Det skapade ett tomrum och detta gjorde att tryggheten försvann. Jag tappade även tron på att kärlek fann. Innan hade jag väntat på drömprinsen som skulle komma, men då insåg jag att verkligheten bara var en besvikelse. Den dagen blev jag vuxen.

Många händelser har fört mig till den plats jag är idag. Jag är glad för alla saker som inträffat, bra och dåligt, för om de inte hade hänt så hade jag inte suttit här nu med underbara vänner, en fin familj och en framtid framför mig.

Var det bättre förr? Saknar jag det som var?
Jag har alltid undrat hur det skulle varit om mina föräldrar bodde ihop. Nu när jag testat båda delar så skulle jag verkligen inte kunna se mina föräldrar tillsammans - de är för olika. Fast på ett litet hörn så undrar jag hur det hade blivit, det är som om jag har en liten tioåring inom mig som bara längtar tillbaka till den tryggheten i ett helt hem. Istället för ett helt hem så har jag två halva, fast för mig så fungerar det precis lika bra.

jag och min lillebror leker. På bilden är jag nog 9år och Max är 6år, fast jag är inte säker.