Precis som en del andra så gillar jag att läsa andras bloggar, jag har även en del favoriter som jag kikar in hos lite då och då. Idag skrev en manlig bloggare något som verkligen berörde mig. Jag älskar verkligen hans blogg och det han skriver har faktiskt ett djup i sig som många andra inte har.
En del löd:
"man måste ta vara på kärleken så fort man får chansen. Är man 'ung och dum' så är man. Det är något man kommer sakna i framtiden så det är bara att köra hårt. Man lever bara en gång, viktigt att ha det i tankarna när kärleken visar sig och står där i dörren och ler åt en. Ta chansen. Ta den."

Jag är ung. Och dum. Och kär.
Även om det kanske aldrig blir som jag vill, så kan jag inte bara vända ryggen till för att rädda mitt hjärta. Jag vill känna passionen som jag bara har läst om i böcker, känna hur hjärtat faktiskt lever och inte ligger i en dvala som det gjort de senaste tjugo åren. Jag trodde aldrig att jag skulle bli kär, för mig så har kärlek alltid varit något påhittat, men nu när jag har träffat någon som får mig att känna såhär så förstår jag vad mina vänner har pratat om när de har berättat om deras käraste. Jag förstod inte då, nu förstår jag nog bättre än någon annan.
Denna lycka kan ta slut vilken dag som helst, jag vet redan nu att där finns ett bäst före-datum på denna romans. Just nu bryr jag mig inte. Jag kommer bli sårad och jag kommer gråta tills jag helt enkelt inte kan gråta mer. Just nu kvittar det. Jag är lycklig och orden ovan har fått mig att inse att vare sig varningar från vänner och min hjärnas röst så måste jag för första gången någonsin lyssna på mitt hjärta.
Ja, jag är ung. Och dum. Och så jäkla kär att det knappt är sant.